Till slingor av Miami Vice-syntar rullas historien om Floridas förändring upp: från en sömnig delstat i Södern till ett hypat beachpartyparadis via ett två decennier långt maffiastyrt drogkrig. Smugglare berättar att Floridas gränser i stort sett stod öppna till en början och marijuana kunde hivas upp från båtar för glatta livet. Sedan började kokain hämtas in från Sydamerika eftersom det var så mycket lönsammare och dessutom hippt: ”everybody was doing it.”

Men situationen var snabbt utom kontroll. Den kubanska och colombianska maffian krigade öppet i Miami och ingen sparades. De brutala uppgörelserna i rena vilda västernstil födde begreppet ”cocaine cowboys”. Dödandet ökade så kraftigt att Miami blev USA:s mordhuvudstad.

Man kunde inte längre anställa nya poliser eftersom alla sökande brutit mot regeln att inte ha testat knark det senaste året. Till slut var man så illa tvungen att anställa alla frivilliga som inte var drogpåverkade just för tillfället, ett beslut som minst sagt äventyrade säkerheten inom poliskåren.

En paradox är att Florida klarade 80-talskrisen bättre än övriga USA tack vare droghandeln, den omsatte 20 miljarder dollar per år. Det konstateras krasst att droghandel på ”hög” nivå är bra: det bygger upp stan, det räddar ekonomin. Men på ”låg” nivå är det förstås dåligt och leder bara till den typ av misär vi förknippar med knark: mord, misshandel, utslagenhet och utanförskap.

Cocaine Cowboys är från 2006 men den känns som en avdammad gammal 80-talsartefakt i ljud, musik, klippning, bild och alla personer som medverkar. Inget i formen skvallrar om att vi passerat ett sekelskifte. Det är absolut inget fel med det, djupdykningen i denna fascinerande del av tidsperioden 70- och 80-tal blir total.

kulturredaktör Internationalen