Passionens landskap av gyttja och väta
Andrea Arnolds Wuthering heights är en värld av ljud. Stormvindar, frustande hästar, flämtningar, ödesmättade kyrkklockor, men sparsamt med röster. Här är linsen ständigt grumlad av passion, hat och djuriska drifter som tycks springa ur själva gyttjan som Catherine och Heathcliff klafsar runt i. Den skakiga handkameran ger bilder som är gryniga, ofta suddiga och mörka. Över hedarna blåser det ständigt och landskapet är dränkt i fukt. När Arnold skildrar den tragiska kärlekshistorien mellan Catherine och Heathcliff betonar hon det fysiska och råa. Hur Catherine slickar Heathcliffs variga sår efter att han blivit piskad, hur de två smetar in varandra med dy. Höns som skakar i dödsryckningar när blodet rinner ur snittade strupar.
Det ryms även glimtar av något vackert, kärlek visat genom omtanke, en hand som stryker mot en nacke eller ömma känslor symboliserade i mjukheten hos fågelfjädrar. Men mänskligt förnuft tycks inte existera i Arnolds Wuthering heights, som är den skitigaste filmatisering av en 1800-talsroman jag har sett. Den är närmast en orgie i smuts, förödmjukning och brutalitet, men det mentala och visuella landskap Arnold tecknar är enormt övertygande i sin kompromisslöshet och tyngd.
Wuthering heights Av: Andrea Arnold Med: Kaya Scodelario, James Howson m fl.
