När David Lagercranz mötte Zlatan Ibrahimovic första gången för att diskutera samarbetet till en bok fick han frågan om han trodde på gud.

– Jag som har grubblat nätterna igenom och kommit fram till att jag inte gör det. Då sade Zlatan att gud skickat honom till Rosengård. Jag funderade verkligen om han hade storhetsvansinne, eller om jag missat någonting väsentligt? Men det visade sig ju att Zlatan drev med mig.

Att människors beteenden kan dikteras av tidiga erfarenheter känner vi alla till. När Zlatan varit ute hela dagen kring Rosengård och tömt sina energidepåer, kom han ofta hem till ett tomt kylskåp. I bästa fall fanns där en limpa som han slukade.

När David Lagercranz flitigt besökte Zlatan och hans familj i hemmet i Milano var alltid kylskåpet proppfull med kvalitetsvaror.

– Det är så där det ska se ut. Det är en smärta jag aldrig glömmer, sade han, berättar David Lagercranz i samband med en föreläsning på ABF, arrangerad av Pensionärernas riksorganisation, PRO. Och precis som vid fotbollsmatcher- och träningar sitter staketgubbarna längst fram och är de aktivaste åskådarna.

Biografin har sålt enorma upplagor och att Zlatan berör och upprör samtliga generationer är uppenbart. Att han har en gudalik status på många ställen råder det ingen tvekan om. Men en dam i publiken är väldigt tveksam till om en 11-årig släkting till henne ska få läsa machorgien med skallningar, livsfarliga bilfärder i över 300 kilometer i timmen, bombattacker mot kebabrestauranger och de ständiga påminnelserna om vikten att aldrig blotta sin strupe. För då visar man sig svag. Då riskerar man att gå under.

Men andra, som en lärare i publiken, menar att boken har gjort det som tidningen Metro tidigare lyckades med: få unga personer att börja läsa.

– För många är det här den första boken, en helt ny generation har börjat läsa böcker.

Så, när delar av innehållet i Zlatans berättelse sipprade ut var det också främst partierna om Zlatans vredesutbrott, om hur han anklagade Barcelonas tränare Guardiola för att sakna pungkulor. Bonniers var väl inte dummare än att de visste att pressen skulle slicka i sig de skandalösa detaljerna som nyvispad grädde.

– Det var mycket machismo. Redan andra dagen sliter Zlatan av sig skjortan för att visa sina tatueringar och förklara vad de betyder, berättar David Lagercranz som tidigare knappt visste någonting om fotboll.

Han fick ”tokgoogla” på spelarnamn som Zlatan droppade. Men framförallt var Lagercranz intresserad av historien bakom miljonrullningarna och alla vackra målen, den om uppväxten i Rosengård och relationen mellan honom och hans föräldrar och syskon.

Här fick de bekymmer. David Lagercranz hade i sina förberedelser plöjt igenom andra idrottsstjärnors – vad han uppfattade som – alltför tillrättalagda levnadsteckningar. En sådan ville han inte skriva. Men att Zlatans frånskilda mamma arbetade massvis med timmar som städare, slog barnaskaran med träsked och skickade Zlatan att köpa en ny när hon slagit sönder den mot någon av barnens huvud, kunde inte uteslutas.

Inte heller att pappan, som Zlatan senare kom att flytta till, begravde sig i alkohol, juggemusik och i rapporteringar från kriget som brann på Balkan.

Om vreden har varit en drivkraft i Zlatans fotbollskarriär har det också funnits ett omättligt behov av att bli sedd – gärna av en manlig figur med auktoritet. Fadern var mentalt frånvarande under uppväxten, men fick upp ögonen för sin son när hans fotbollskonster lät höra tala om sig när han slagit in sig i Malmö FF.

– Zlatan sade att vi inte kan berätta att pappa drack och att kylskåpet stod tomt. Det här var den 22 juli 2011 och det fanns en enorm marknadsföringsapparat bakom. Översättare från flera länder skrek efter manuset. Till slut hade Zlatan bestämt sig – vi tar med allt. Han pekade på mig och sade: du får skriva vad du vill. Men det ska framgå att jag älskar mina föräldrar och min familj!

Om David Lagercranz ytterligare pumpar in bensin i det system som producerar bilden av Zlatan Ibrahimovic som en lite skräckinjagande individ är svårt att säga. När han berättar om både ångest, skräck och tvekan i arbetet med boken spricker han samtidigt upp i leenden.

När manuset började bli färdigt fick Zlatan ta del av det.

– Jag var lite feg och ringde till Helena. Han läser hela tiden, berättade hon. Han behöver inte läsa så himla noga sade jag.

Och när David Lagercranz slutligen åkte till Malmö för att träffa Zlatan i det rosa huset på Limhamnsvägen, som den fattige Rosengårdskillen suktade efter redan som tonåring, möttes han av ett moln av vrede.

– Jag trodde att han skulle skalla mig! utropar Lagercranz och gör en attackrörelse med huvudet. På ett ställe hade jag valt att skriva ”snubbe”. Vadå snubbe. Det var ingen som pratade så i Malmö på 90-talet, tyckte Zlatan.

– Jag hamnade i total förtvivlan. Det var en storm som övergick allt annat.
Men de båda kom snart överens om innehållet. Jag är Zlatan Ibrahimovic handlar inte bara om snabba bilar och trollkonster med fotbollen. Det är lika mycket berättelsen om klass. När de andra spelarna i Malmö FF:s juniorlag spelade med skor tillverkade av pumaskinn fick Zlatan nöja sig med ett par för 59:90. Hans spelstil och temperament fick vissa föräldrarna i laget att försöka utesluta honom ur laget.

– Ambitionen var att göra någonting äkta. Fånga Zlatans kärna, atmosfär och tempo. Jag har blivit berörd av det gudomliga kan man nog säga. Han är så stor att det är svårt att förstå, säger David Lagercranz och berättar vidare att poserandet blev mer sällsynt ju oftare de träffades. Men de fick återgå till de tidiga åren, om och om igen.

Men blev de då vänner, David och Zlatan? Lagercranz beskriver sig visserligen som Zlatanifierad efter alla intervjutimmar, men som Helena beskrev är olikheten stor.

– Nej, jag var inte där för att bli vän med honom utan för att göra ett jobb. När jag växte upp var svaghet en dygd. Man skulle nästan lida, säger David Lagercranz som redan gått vidare till ett nytt projekt: En kärleksroman.