Att det är hårda tider är lätt att avläsa. Och inte bara ekonomiskt, utan än mer för demokratin och yttrandefriheten.

I år deltog 87 gallerier från 32 länder på Supermarket. Galleri Artellwa från Kairo påminde om att det är kontroversiellt att föreslå någonting i en egyptisk valrörelse. En jättedocka av president Mursi, som bars omkring i Kairo, håller upp en intetsägande paroll om fred, men när oppositionella satte upp liknande banderoller – utan text – så att den som ville kunde fylla i lämpliga politiska löften, slog polisen till.

Galleri Tegen 2 på Söder i Stockholm hade bjudit in nätverket Papperslösa Stockholm för diskussioner med besökarna, och när konstnären Enkelejd Zonjas dokumentärfilm blev censurerad i den albanska televisionen kände han att det var som att vandra in i en mardröm. Om detta berättar han i en anslående målning med en man som berövats sin hud.

I Ungern och Spanien sitter kulturen extra trångt. Galleriet 2 B i Budapest försöker upprätthålla Nationalmuseet sedan regeringen överlåtit det till högernationalistiska rättrogna, och det spanska galleriet Espacio Tangente klargör i stora bokstäver: Politikerna är kulturens fiender. Därtill kommer ett citat: ”Det civila initiativen, ur vilket de oberoende kulturprojekten kommer, gör projekten till naturliga antagonister till de politiska intressena”. Detta är galleriets slutsats av den spanska högerregeringens kulturpolitik.

En länk hade upprättats av det vitryska Y Gallery till konstnärer hemma i Minsk, där konst och kultur sitter trångt, men ingen satt i galleriets bås när jag var där flera gånger under två dagar.

I Singapore finns Rainbowartsprojekt och deras foton var en vacker bildserie om en hon som blir en han och vice versa. Den serbiske konstnären Zoran Todorovic visade i Formverk, ett galleri med en del i Eskilstuna och en i Serbien, sitt omöjliga projekt: att samla in människohår på frisersalonger så att det räcker till en matta på 1 200 kvadratmeter. Konstnären säljer också hår i kvadratmeter för 1 000 kronor. Det består av hår från omkring 250 personer. Verket heter Warmth. Om man ser djupare på saken, kan man säga att människorna är många och deras likheter stora. De hårda tiderna är inte deras påfund. Saker och ting kan förändras om man ser till likheterna, inte till skillnaderna.

På Plattan utanför Kulturhuset stod Paula Urbanos jättelika svarta kvinnoarm med hand och fingrar som rörde sig när luft blåstes in och pyste ut. Armen, Oscillating absence, kan uttydas som frånvarande jämviktsrörelser. På politiskt språk kanske: för lite kvotering.