I stort sett alla är överens om det behövs hyresrätter, många hyresrätter. Tillskottet av nya hyresrätter är blygsamt. Med tanke på den brist som råder så borde det vara ofarligt att satsa på hyresrätter. Stor efterfrågan ger ju signaler att öka utbudet. Men det sker inte och det är faktiskt lite underligt med tanke på att hyrorna i nybyggda lägenheter kan betraktas som marknadshyror. För att hitta orsakerna till att bostadsföretagen håller igen på bostadsbyggandet måste blicken höjas lite ovanför horisonten i fastighetsägarnas och Hyresgästföreningens gemensamma ankdamm.

Först och främst måste konstateras att byggarna och bostadsföretagen utnyttjar dagens bristsituation till att ta ut högre priser än vad som motiveras av produktionskostnader och avkastningskrav. Nybildade bostadsrättsföreningar betalar i dag cirka 30 procent mer än produktionskostnaderna när de övertar sin fastighet från byggaren. Detta motsvarar en boendekostnad för bostadsrättsmedlemmen på i runda tal 2200–2400 kr/kvm och år. Ett belopp som i stort motsvarar hyreskostnaden i nyproducerade hyresrätter. För hyresrätten är dock hyresvärdens vinst mindre eftersom där kan inte individuella avdrag för räntekostnader göras i kalkylen. Hyrorna för nyproducerade lägenheter är på väg uppåt, för ambitionen från fastighetsägarnas sida är att vinsten ska vara lika stor inom hyresrätten som inom bostadsrätten.

Redan nu råder vissa svårigheter att hyra ut nyproducerade lägenheter på grund av de höga hyrorna. Hyresvärdarna har också stränga krav på blivande hyresgästers inkomster. För att hyra en trea i Norra Djurgårdsstaden krävs en årsinkomst för hushållet på 650 000 kronor eller 54 000 kronor i månaden. Inkomstkravet utestänger en mycket stor del av stockholmarna. Hushållens medelinkomst är cirka 50 procent lägre.

Finns det då inte någon annan väg? Kan inte bostadsbyggandet ökas och dessutom göras billigare? De objektiva förutsättningarna förefaller finnas i form av överskott på produktivkrafter i form av arbete och kapital. Minskad arbetslöshet, lägre produktionskostnader samt rimligare och lägre avkastning verkar ju vara möjligt. Varför inte börja där?

Så enkelt är det dock inte trots att seriösa bedömare anser att byggkostnaderna skulle kunna minska med 30 procent och att byggföretagen skulle kunna nöja sig med en direktavkastning på i storleksordningen fyra procent. För vad skulle ske om det plötsligt byggdes många hyreshus till lägre kostnader och med lägre hyror? Jo, först och främst skulle marknadsvärdet för redan byggda hus, speciellt de som byggts under de senaste 10–15 åren, minska. Värdet skulle också minska på ombildade bostadsrätter och på bostadsrätter som omsatts under de senaste 10 åren. Nya billiga hyresrätter skulle få marknaden i gungning. Bankerna skulle inte ha tillräcklig säkerhet för lånen så de måste öka amorteringskraven. Bolånen skulle inte längre vara den lysande affär som de varit. Det självspelande pianot skulle tystna.

Så kan vi inte ha det, säger bankerna. Nuförtiden får de också medhåll av finansministern som nyligen gick emot riksbankschefens önskemål om ökade amorteringskrav. Budskapet från det bostadsindustriella komplexet är tydligt. Låt oss fortsätta ungefär som nu. Spetsa utbudet med ett och annat hyreshusbygge men bygg vidare på det system där ränteavdrag i ohelig allians med höga vinster och ohämmad utlåning utgör marknadens hörnstenar. Låt de missnöjda streta emot, men ändra för Guds skull inte upplägget.

Det är dags att avslöja den industri som lever på att skörta upp folk som bara vill bo till en rimlig kostnad och utan livslångt beroende av bankoligopol. Nästa steg är att skapa den nya struktur som kan bryta oligopolet. De etablerade organisationerna för hyresvärdar och hyresgäster inger inte mycket hopp inför framtiden med krav på lite moms på hyran eller skattefria underhållsfonder samtidigt som de stadfäster system för ännu mer marknadsprissättning.