Via en oansenlig ingång intill Bukowskis kommer man till Statens konstråd, SK, som har både kontor och magasin på Hälsingegatan vid Vanadisplan. SK har funnits sedan 1937 och har över 100 000 verk i sin ägo, de flesta utplacerade vid statliga myndigheter. Ungefär hälften är konst som SK:s egna konsulter köpt in, resten kommer från myndigheter som lagts ner.

– Statens konstråd startades i syfte att konsten skulle vara tillgänglig för alla, inte bara de som hade råd. Det fanns en folkhemstanke med det, att konsten skulle nå ut till alla, och angå alla, vilket är något som vi fortfarande jobbar med, berättar Inger Höjer Aspemyr, intendent.

När fastighetsägare inom den statliga sfären bygger nytt eller bygger om kontaktar de Statens konstråd som då beställer ett byggnadsanknutet konstprojekt av en konstnär.

– Urvalet är väldigt viktigt, säger Inger Höjer Aspemyr. Vi har en demokratisk process där vi träffar våra projektledare var 5–6 vecka och går igenom alla projekten.

SK:s konsulter har även i uppdrag att placera inköpt konst på myndigheter. Trots en noggrann urvalsprocess händer det att konstverk väcker motstånd på vissa arbetsplatser.

– Man kan bli väldigt förvånad över att folk reagerar på en arbetsplats på något som vi inte förstår, säger Inger Höjer Aspemyr. Vad är det som provocerar i det här verket? Det första vi gör är att erbjuda samtal, visning och diskussion där vi bjuder in konstnären. Är det totalt stopp kan man flytta på det verket, men det är det sista vi gör, för ofta är det då någon annan som blir förbannad och tycker att vi är ryggradslösa. Konsten kan vara en katalysator för att något är fel på en arbetsplats. Det kanske egentligen inte handlar om att det är fel på konsten. Men diskussionen om vad konst kan vara i offentliga rum är ju en av våra huvuduppgifter. Det vore enorm sorgligt om ingen reagerade.

Vi går in i magasinet, där Inger Höjer Aspemyrs kollega, samlingsregistrator Alexandra Urefalk, ställt fram några tavlor som är svårplacerade. På ett bord ligger en tavla som föreställer en kvinna som har sex med en nallebjörn som påminner om Björne från Björnes magasin. Bredvid ligger en teckning av Sven Stolpe på alla fyra med en spruta lavemang uppkörd mellan skinkorna. På golvet står Landskapsmålarens dilemma av Olle Agnell, som är ett collage av tidningsutklipp med fotografier och rubriker från krig.

Jag har bett att få se ful konst från samlingens gömmor, konst som är omöjlig att placera ut, men Alexandra Urefalk värjer sig mot den typen av karaktäriseringar.

– Det är jättekänsligt att säga att något inte är bra konst eller ful konst, menar hon. När vi skulle leta fram saker som inte gick att placera så började vi titta på konsten och tänka att det här skulle kunna gå i det sammanhanget och det här skulle kunna gå där och så vidare, så det blev rätt svårt faktiskt. Även om man tycker att det är svårplacerad konst så finns det nog en plats för det någon gång i tiden tror jag. Och om man tittar på vår samtid så vet ju inte vi vad som kommer att vara väldigt svårplacerat i framtiden. Men det är ju det som är intressant också.

Nyligen fick Statens konstråd in målningen Svenska dagbladet från 1975, som kom i retur från Skatteverket. Vi tittar på den som ett exempel på ett verk som tar upp tidstypiska politiska teman från 1970-talet, men samtidigt ändå inte är svårplacerad i dag.

– Svenska dagbladet är målad av en gammal lärare till mig, Birgit Ståhl-Nyberg, säger Inger Höjer Aspemyr. Jag gick på Konstfack på 1970-talet, och då var det politisk konst man skulle göra. Och Birgit Ståhl-Nyberg var väldigt kritisk till det samhälle vi levde i, med stressen, maktförhållanden och miljöförstöring, och hon var även kritisk till monarkin. Tavlan är full av symboler kring de frågorna. Det är ämnen som absolut kommit tillbaka, de är ju aktuella nu också.

En mer svårplacerad tavla med tidstypiska drag är Rökare från 1979 av Rune Hagman.

– Det var ju norm förut att man rökte, säger Alexandra Urefalk. Jag tror inte ens han tänkte på det när han målade den tavlan. Men i dag skulle det vara jättesvårt att placera den. Det skulle vara på folkhälsoinstitutet eller någon myndighet som jobbar med folkhälsofrågor där det passar i sammanhanget.

Helt omöjlig att placera ut verkar dock ingen konst vara. Jag får veta att det finns hopp till och med för Sven Stolpe och lavemanget. Statens konstråd ska skänka tavlor till skolor i Dalarnas län, och en av skolorna har visat intresse för verket.