Ända fram till att Marina Ljung, av en ren slump, såg en dokumentär om Tourettes syndrom levde hon med vad hon kallade för kraften inombords.

Den här kraften försökte hon dölja, även inför sina närmaste. Men fram till att den där dokumentären sändes på tv visste inte ens Marina vad det rörde sig om – och hon kände sig väldigt ensam med det.

– Jag tänkte inte att jag var sjuk och att man faktiskt kunde få hjälp. Jag trodde bara att det var fel på mig, och jag ville inte prata om det. När jag var 20 år blev de här ticsen värre och värre. Till slut fick jag en diagnos och började äta mediciner. Jag hade inte ens hört talas om Tourettes syndrom, berättar hon.

När så Shebang slog igenom på bred front, främst efter att ha medverkat i ”Eva och Adam – fyra födelsedagar och ett fiasko” och även stått för filmens ledmotiv, exploderade uppmärksamheten.

– Tiden med Shebang var både rolig och konstig. Det är ju en stor del av mitt liv, eftersom vi drog igång när vi var 15 år. Men sedan blev det skitjobbigt när vi blev igenkända överallt på stan.

Nu hade Marina Ljung lärt sig att kontrollera och därmed gömma sina tics när hon befann sig bland människor. Men uppmärksamheten på vad som hände inombords fanns där, hela tiden. Som en kontrast, en fristad, hade hon musiken. Där behövde hon inte kontrollera sig själv. ”Flickan i spegeln – en föreställning om att dela sig själv med Tourettes syndrom” innehåller även en hel del musik, piano och sång. Den är självutlämnande, men också tragikomisk.

– Tidigare hade jag motoriska tics, men de växte bort. Men när jag var 15 dog min bästa kompis i en trafikolycka. När jag sedan började gymnasiet fick jag vokala tics och gjorde en massa ljud. Jag vet inte om det hade med det att göra.

Är det ett ensidigt lyckligt slut på den här historien? Nej, inte riktigt.

Marina Ljung blev hjälpt, men hon äter flera mediciner – två olika för att motverka biverkningar av den första, neuroleptika. Hon har velat sluta, men hamnade i långvariga depressiva tillstånd, isolerade sig i sin etta i Stockholm. Och nu, när Marina är 30 år och funderar på att skaffa barn, undrar hon vad medicinerna kan åsamka för skador på ett foster – eller för all del hennes hjärna.

– Det är vad den mörka delen av föreställningen handlar om. Jag blev av med mina tics, men kraften var en stor del av mig och jag blev deppig. Att jag inte kan vara utan medicinerna har jag accepterat, men vad händer om jag inte kan leva utan de här tillskotten under nio månader? Det har jag inte orkat tagit reda på, säger hon.