Stockholms Fria

”Spärra in näktergalen i buren”, ”skrapa hans morot med mitt rivjärn” – aldrig tidigare har jag läst en skönlitterär text med lika många och fantasifulla omskrivningar för könsorgan eller sexualakt. I ett och samma stycke benämns det manliga könsorganet som flöjt, knölpåk, hjärtevärmare och regel och liknas därtill också vid både spett och basun. Jag skrattar högt och tror gång på gång att uttrycken inte kan överträffas, men ack så fel. Det är mäkta imponerande och en mycket varierande och roande läsning.

Blindheten (1998) fick upp mina ögon för José Saramago. Den berättade om ett samhälle som drabbas av plötslig blindhet. Konsekvenserna blir att myndigheterna spärrar in de blinda på ett hospital. Samhället kollapsar och snart blir förhållandena ohållbara. Människans mindre smickrande sidor visar sig när kampen för överlevnad hårdnar och gör människorna till snubblande och zombieaktiga varelser. Saramagos allegori är en hård nidbild över ett samhälle som får känna på konsekvenserna av ett avhumaniserat och kyligt rationellt tänkande där värden som solidaritet ersatts med rationalitet och effektivitet.