Rona Munros pjästitel Järn sammanfattar med alla dess i sammanhanget skiftande betydelser samlade i detta enda helgjutna ord rörelsernas hela essens mellan pjäsens inspärrade moder Fay och dottern Josie. Dotterns traumatiskt utsuddade minne av barndomen hindrar henne att bli hel. Moderns minne är intakt men tvingar henne istället till ständigt flykt från dess destruktiva, tyngande skuld. Pjäsens kärna utgörs av en alltmer intensivt förtätad rörelse mellan dottern som trevande söker sig in i den fängslade moderns minne av den mördade fadern, och modern som projicerar hela sin underliggande frihetslängtan på dotterns fria, rörliga liv.