Normbrytande nyheter
På sistone har jag varit involverad i arbetet med att ta fram en scrapbook om mitt bokförlag Vertigo. Boken kommer att innehålla texter kring förlagets sextonåriga historia, bilder, recensionsklipp, kronologier och intervjuer. Det är en rolig syssla, men samtidigt gnager en känsla av begravning mitt i alltihop. Att sammanfatta en historia är att markera ett slut.
Under några veckor arbetade massakern i Gaza i mig som en demon. Jag åt min frukost, tänkte på Gaza. Arbetade med förlagssaker, tänkte på Gaza. Fikade med mina kamrater, tänkte på Gaza. Lagade middag, tänkte på Gaza. Lekte med mina barn, tänkte på Gaza. Lekte med min flickvän, tänkte på Gaza. Försökte somna, tänkte på Gaza.
Skrattandet har sina sidor. Många tycker det är så himla bra med skrattande. Min flickvän finner 'asflabbande' vara något av det värsta som finns. Skrattandet har helt klart något fasansfullt, för Bataille var det en bild av ångest med den öppna munnen, det ohämmade oljudet.
När jag ser flinande reklamare tänker jag att det inte finns något vi, att kosmos inte har nått självmedvetande genom dem. Humanismen är bara ytterligare ett klädesplagg för att skydda mot kylan i dödens universum, skriver Carl-Michael Edenborg i veckans Synpunkt.
Den senaste tiden har jag för mig själv arrangerat en festival med Bröderna Marx-filmer från 30- och 40-talet. Den märkliga trion Groucho, Chico och Harpo är lika roliga nu som då. Nuförtiden gillar jag till och med dans- och sångnumren i filmerna, det gjorde jag inte som pojke.
Avslutade nyss en vända som lärare på högskolan. Eleverna var människor som vill bli entreprenörer och ekonomer, men som tvingas läsa några introduktionskurser, bland annat en om politisk idéhistoria. Det är, som det brukar heta, en utmaning att få ointresserade människor att lyssna. Jag fullgjorde mitt uppdrag måttligt väl, misstänker att det den här gången var jag som lärde mig mest.
© 2026 Stockholms Fria