DINO | Stockholms Fria

LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Noveller
Sevko Kadric

Läsarnas Fria

DINO

.

Jag har alltid varit glad för de brev som jag fått och även  för dem som jag nervöst och förväntansfullt öppnade i väntan på att något mänskligt möte skulle äga rum via de nedskrivna orden. Brevet från Anna, en pensionerad grundskollärare var ett av de mest omtyckta för min del. Det var inte för att hon pratade fint om min bok. Nej, jag måste erkänna att det var smickrande att höra detta men den riktiga anledningen varför jag tyckte om det, var att hon genom brevet berättade en saga som man kalla för både din och min. Det är upp till mig om jag vill dela den med Er. Jag vill också veta om jag kan lyckas förmedla så mycket glädje som jag fick uppleva när jag läste hennes brev. När ni läser brevet hoppas jag att ni kan glädjas lika mycket som jag åt den sagofiguren som vi kan kalla för Dino och som Anna berättade om.


Jag lade märke till honom i en av skolorna där jag undervisade i modersmål. Han kom inte till undervisningen men det var omöjligt att missa honom. I matsalen stod han bredvid mjölkapparaten med två fulla koppar i handen och drack från den ena och sedan från den andra koppen. Jag skämdes över det jag såg men jag var maktlös och kunde inte göra någonting åt det då jag var rädd för att förvärra situationen. Dessuto väntade jag på att någon annan lärare skulle reagera. Eleverna skrattade åt honom. Hans byxor hängde ner till halva rumpan, tjocka halsband av mässing hängde på bröstet på honom. Naglarna var oklippta och det syntes att ögonen inte hade sköljts på morgonen. I lärarrummet verkade det som att lärarna inte hade någonting annat för sig än att prata om det Dino hade gjort, det ena efter det andra. Jag blev jätteförvånad när rektorn bad mig om hjälp angående Dino och hans fall. Han verkade behöva hitta på någonting för att han ville kasta ut honom från matematiklektionerna. Till slut befann sig Dino i enskilt rum tillsammans med mig.

Han kom in med hörlurarna på, med svajande gångstil, med mobilen i handen och med en bit papper. Han hade med sig varken penna eller lärobok. ”Herre Gud, vilket straff”, tänkte jag när jag insåg vilket flyktingbarn jag hade framför mig. Jag upplevde alla de svåra och sorgsna stunder som Dino hade genomlidit i flyktingförläggningarna där man lyssnade på berättelserna om muslimernas kränkande behandling och särskilt tydliga var de när jag gick förbi. Jag gick till matteläraren självmant och tog matteboken, pennan och kollegieblocket med mig och frågade samtidigt varifrån vi skulle börja med mattelektioner.

– Ni kan börja om från början, sa han, och jag trodde att han skojade med mig.

Tre skolmånader hade gått och han hade inte kunnat motivera honom att göra en enda matteuppgift.

Jag jobbade med Dino i modersmål medan han höll på med de konstiga hörlurarna. Vi började om från början. Vi läste om matteuppgifterna och tillhörande regler för att klara dem och samtidigt hoppades jag göra honom villig att koncentrera sig. Han började vänja sig vid mig och min arbetsmetod. Det visade sig att det svenska språket och hans koncentrationsförmåga var det största problemet.

– Anna, kommer man att kriga igen i Bosnien, frågade han plötsligt en dag. Jag var inte förberedd på att ta denna fråga och kanske var det för att vi just gjort arton stycken matteuppgifter på två arbetstimmar. Jag vet inte. Från den dagen var jag fast vid Dino. Jag tittade på honom när han visade kollegieblocket med färdiga matteuppgifter till matteläraren och väntade på lite beröm och sedan visade han detta till en flicka som satt i sista skolbänken.

– Titta hur mycket jag har gjort!

Jag hörde när han tilltalade henne. Rektorn skrev in honom i mitt schema och jag öppnade det här blocket, som jag har skickat till dig, och jag skrev hans namn på det.


4 december

Jag ringde i förväg hem till Dinos mamma och berättade att jag skulle komma på en kopp kaffe i förhoppning att hon skulle hjälpa mig att inte ta så stort parti för hennes son då jag var rädd att känslorna skulle ta över för mycket, men där tog jag fel. Jag kände ännu mer för honom. Hon rökte oavbrutet och reagerade inte över huvud taget när jag berättade om att jag inte tål rökning och hon fortsatte med det även när hennes barn kom.

Hon hade två barn. Dino var från hennes första äktenskap och det andra barnet hade hon med sin nuvarande make. Jag fick veta att Dinos far dog i kriget och för att hon över huvud taget skulle ha möjlighet att komma till utlandet berättade hon ingenting om Dino för sin nya make.

– Jag sa till honom att jag inte hade några barn, sa hon och grät och pratade om Dino och om det som belastade henne så att hon kände samvetskval.

Hon var rädd att han inte skulle vilja ta henne till altaret som sin maka om han visste att hon redan hade ett barn.

Hon planerade att Dino skulle komma senare när hon fått uppehållstillståndet och att hon då kunde ta honom till sig. Det gick två år och barnet lämnades under svåra krigsförhållanden i Bosnien och hennes mor skötte om honom. De överlevde tack vare de pengar hon i smyg skickade till dem.

Sedan kom jag ihåg när vi promenerade genom staden att Dino berättade om vilken växt som var ätbar och av vilka växtrötter man kunde koka soppa på. Då förstod jag att det var mormors förtjänst att han visste detta och det inträffade när de två letade efter rötter för att kunna överleva. En gång frågade jag honom vad han mest var rädd för och han svarade ”Att mormor skulle dö!”, vilket kom blixtsnabbt från honom. Jag förstod att det var en av de många rädslor han hade med sig i bagaget från Bosnien.



Bildrättigheter: Foto: FRANCK FIFE/EPA/AFP/SCANPIX


12  december

Jag underättade rektorn att vi snart skulle komma vidare i matteboken och då över från de blå till de röda sidorna.

– Det behövs inte. Det räcker med de blå sidorna.

Det verkade som om att Dino och andra elever som också var begränsade som han, inte kunde komma vidare och utvecklas.

Det sårade mig djupt. Jag mötte Dino och hans föräldrar hemma en gång till. Styvpappan var där.

Jag var väl medveten om de rädslor och den ångest det barnet kände, vilket gav mig en klar bild av de familjeförhållanden han växte upp i och jag visste vad man skulle göra. Det är ett stort problem med vad man förväntar sig av Dino från lärarnas sida för att han inte förstår.

Jag berättade om sättet vi arbetade på och att vi hade framgång. Dino måste omedelbart börja med ett slags idrottsaktivitet och träna för att återhämta sig och få tillbaka sin självkänsla, likaväl som sin kreativitet och energi som förgäves spilldes på skolkorridorer och slagsmål.

Jag föreslog taekwondo, kanske för att jag kände tränaren redan och kanske för att det var det första jag kom att tänka på just då.

– Kommer han från vårt land?

– Aldrig i livet , sa styvpappan, det enda han kan lära sig är att slåss ännu bättre så att det blir mer slagsmål. Vi har det svårt med honom så att det räcker. Jag vill inte lära honom att slåss ännu mer.

– Du kan påverka honom så att han blir mer ödmjuk, sa jag till mamman. Natten är lång, sa jag skämtsamt medan jag gick ut.

Hon gjorde det verkligen.  Inom några månader kom Dino att kämpa för att ta gult bälte och jag var direkt på plats och ögonvittne. Jag sprang hem rädd för att jag skulle börja gråta.

Matteboken var klar, både den röda och den gula delen. Dino klarade mattetentan och fick väl godkänt och sedan jagade han efter bra skolbetyg. Alla betyg har jag antecknat i det här blocket och det är en samlingspärm som påvisar hans utveckling.

All osäkerhet som han kände och som speglades i slagsmål och bråk med knytnävarna försvann sporadiskt.


Anna skickade, förutom blocket, ett fotografi och en notis från tidningen. Fotot visade Dino tillsammans med en grupp gymnasieelever som hade på sig sina vita studentmössor. På fotot stod det skrivet:


Till Anna, min lärarinna, när du ser på fotot kommer du att uppleva annat som andra aldrig kommer att veta.


Tack till dig,

Dino som ska bli student till hösten!


I texten från tidningen stod det att en ny taekwondoklubb kommer att öppnas i kommunen och man ser på ett foto en tränare som omringas av en massa

barn i vita judodräkter.

Under fotot läste jag tränarens namn: Dino.

Rekommenderade artiklar

© 2021 Stockholms Fria