Miranda July framstår som något av en renässansmänniska. För tre år sedan blev hon filmens indieprinsessa efter att ha skrivit, regisserat och spelat en av huvudrollerna i succén Me and you and everyone we know. Miranda July har även släppt ett antal skivor och dessutom är hon en väletablerad konstnär. Glömde jag författare?
Oavsett uttryck håller July en respektingivande kvalitet. Hon hör onekligen till de lyckligt lottade, vilket inte går att säga om de karaktärer som hon skildrar.
När July nu debuterar som författare med novellsamlingen Ingen hör hemma här mer än du möts man av ensamma, sorgsna och isolerade människor, som törstar efter närhet och samhörighet.

Berättelserna har ofta storstaden som fond, och i den myllrande miljön finns alla möjligheter till nya möten. Men det känns som karaktärerna rör sig i en annan hastighet än omgivningens. I novellen Mon Plaisir ligger en kvinna raklång på sitt golv och stirrar på dammet under sängen. Hon har klippt sitt hår och köpt nya gula skor.
Det här skulle vara den första dagen i resten av hennes liv. Men att den skulle vara så förvillande lik föregående dagar hade hon inte räknat med. Det är först när hon övertalar maken att de ska ställa upp som statister i en filminspelning som hon förstår att det är möjligt att ta sig ur den trista roll hon spelar till vardags.
Det som förenar Julys karaktärer är att de alla är ensamma och att de var och en när fascinerande fantasier. Tydligast är kanske detta i den skruvade Majestät där det engelska kungahuset får representera verklighetsflykten och där prins William står på knä framför huvudkaraktärens sköte och ber: ”Släpp in mig.” Tristare är det att denna alldagliga kvinna i verkligheten tillfredställer sig själv när systern, i telefon, beskriver sina sexuella eskapader.

Ofta är Miranda July ganska utmanande. En lärare inleder ett förhållande med en mycket yngre student som går i en skola för elever med särskilda behov. En man lurar sin kärlekstörstande vän att hans syster är förtjust i honom, med baktanken att själv få bli tillsammans med honom.
Trots att nyanserna är mörkare än i Julys charmiga, men lättviktiga, debutfilm, har man inte tråkigt under läsningen. July är en skicklig karaktärstecknare och det är omöjligt att inte tycka om hennes sorglustiga och truliga figurer. De är ömkliga och sårbara samtidigt som de utmanar invanda normer och konventioner. Tillståndet av förlamande tristess som de oftast befinner sig i bryts i sällsynta fall när de drabbas av starka förnimmelser. Dessa passager, som kännetecknar Julys berättande, uppstår allt som oftast i det oväntade mötet. Vardagen blir för en stund magisk; sublima ögonblick där allt plötsligt lyser upp i regnbågens alla färger.

Om man absolut vill placera July i ett fack så får det bli bland andra unga amerikanska författarkollegor, som Beth Nugent och Alicia Erian. Liksom dessa beskriver hon samtiden med en stark och självständig röst.