Lilla hunden Cubachi ligger och sover vid Amalia Alvarez fötter när vi träffas i Tusen seriers lokal i gallerian Mitt Möllan i Malmö. På väggarna hänger screentryck av henne och serietecknaren Marko Leal, som båda släppte sina serieböcker på Tusen seriers förlag i veckan. Några böcker syns inte till, de har kommit på avvägar med tåget och ska dyka upp någon gång under veckan. Men beställningarna av boken fyller redan flera A4-sidor.

– Det är min första seriebok, det är jättekul och jag hoppas de kommer snart. Kvinnorna som är med väntar och väntar på den.

Amalia Alvarez är som en historiemagnet. Var hon än befinner sig hittar hon nya livsöden och bekantskaper. Berättelserna hon samlar på sig tecknar hon ner för att vi andra också ska få ta del av dem.

– Det skrivs så lite om kvinnors historia. Alla papperslösa lider men kvinnorna är mest utsatta av våld och sexuellt utnyttjande. Dessa kvinnor är en del av vår historia och deras historier måste berättas.

Sedan kärleken tog henne från Chile till Lund för 13 år sedan har hon kommit i kontakt med människor på kvinnojourer, i kön på Migrationsverket, i fackföreningen och på arbetsplatsen.

Till slut var hon tvungen att berätta om dem. Det är starka historier om maktmissbruk, organhandel och misshandel. Kvinnorna arbetar hårt på restauranger och i städfirmor för att få ihop pengar. Grannens tystnad kostar. Madrassen att sova på, toalettbesöket och vattnet tas också betalt för av ”beskyddaren”.

– Jag blev själv chockad av deras berättelser. En av historierna handlar om hur det är att ta sig in till EU. På gränsen till Spanien är det inte bara sex som säljs utan även barn och organ, säger Amalia Alvarez.

För att skydda kvinnorna är namnen och detaljerna ändrade.

Att det blev en bok i serieform var en självklarhet. Ända sedan hon kan minnas har hon tecknat. Under diktaturen i Chile arbetade hon i ett kollektiv med att teckna sina och andra indianungdomars historier för att informera folket om situationen.

– Jag tecknade satir och efter att det blev demokrati tecknade jag för olika sociala projekt och berättade hemmafruarnas och kvinnornas historier.

Under sin tid på Svenska för invandrare fortsatte hon att teckna klasskamraternas berättelser.

– Jag var den enda tecknaren i gruppen så det blev mitt uppdrag, det var fantastiskt att lära känna alla kulturer och nya språk.

I sitt arbete med facklig organisering av papperslösa kom hon i kontakt med flera kvinnor som råkat illa ut.

– Att berätta är ett steg i att krossa normaliseringen. Som flykting tror man att ens egna upplevelser är normala. Man hör alla andras berättelser om krig och glömmer sin egen.

Trots att de papperslösa kvinnornas situation på många sätt är hopplös finns det mycket kamplust och glädje i boken.

– Jag framställer dem inte som offer, för det är de inte. De är hjältar som enkelt skulle kunna slå superman. Historierna visar de erfarenheter kvinnor har och hur de hanterar situationer där superhjältar skulle behöva använda vapen.

Fem papperslösa kvinnors historier ges ut på svenska, spanska och engelska. Amalia Alvarez hoppas snart kunna ge ut fler böcker.

– Det har varit en fantastisk tid. Men naturligtvis stressande att få ihop tiden. Jag jobbar 75 procent som undersköterska för att försörja mig.

I kommande bok ska prostituerade kvinnor få komma till tals. Bland idéerna finns också en humoristisk bok där hennes hund spelar en viktig roll.

– Jag träffar på mycket vardagsrasism. Jag har en idé om att göra en bok om det. Där Cubachi ska vara den kloka medlaren i ett förhållande, säger hon och stryker honom över halsen där han ligger lyckligt ovetandes om planerna.