Stockholm är en kommersiellt ockuperad stad. Vi stockholmare möter dagligen upp till 5 000 kommersiella budskap som inom oss skapar längtan, begär och lust som egentligen inte finns. En surrande individualisering som komplicerar det enkla. I Stockholm finns människor till för kapitalet och inte tvärtom.

Även politiken surrar och bombarderar oss med motsägelsefulla budskap. Kampen om politiken har blivit en kamp om väljaren, där Moderaterna presenterar sig som ett arbetarparti och Socialdemokraterna i sin tur kontrar med att överge den så kallade blockpolitiken. Individualiseringen i politiken, den nyliberala offensiven, har pågått i drygt två decennier. Resultatet finns nu vid våra fötter. Att partipolitikens tidigare lojaliteter luckras upp tjänar högern och kapitalet och i förlängningen de fascistiska strömningarna. Klasspolitik tjänar proletariatet.

Just därför behövs ett klargörande. Politik är inte svårt, det är enkelt. Det handlar om höger och vänster. Höger är en politik för kapitalister och vänster är en politik för oss andra, det vill säga proletariatet. Även om du har bostadsrätt, tjänstebil och sommarstuga är du likt förbannat proletär. En bankskuld gör oss inte till kapitalister, särskilt inte på Stockholms bostadsmarknad. Skiljelinjen går fortfarande vid ägande av produktionsmedel. Privategendom är någonting annat.

Högern kan försöka förvirra oss och kalla sig för arbetarparti, men det är ett uselt pr-trick som utmanar klass- och partiidentifikationen samtidigt som klassklyftorna slår rekord. Den borgerliga alliansen flyttar med en närmast automatiserad strategi vår gemensamma egendom – däribland vård, skola och omsorg – i händerna på kapitalister. Offentlig regi gynnar proletariatet, privatiseringar gynnar kapitalet och de rika. Politik är inte svårare än så.

Politik handlar fortfarande om mervärde, om utsugning och exploatering. Den svenska överklassen lever gott på arbetarklassens arbete. Individualiseringen, kommersialismen, likgiltigheten och sorgen – de många enskilda tragedierna – som följer nyliberal politik passiviserar oss. Den kommersiella ockupationen bäddar in oss i tusentals ytliga fantasier.

Men politik är inte svårt, det är enkelt. Det sker fortfarande genom traditionell organisering i klassmässigt grundade kollektiv. Vill vi påverka, vill vi utgöra en verklig motvikt till kapitalistklassen, behöver vi fortfarande organisera oss i klassorienterade partier och organisationer.

Det handlar om klass mot klass. Endast med denna utgångspunkt skapar vi – med sikte på valet 2014 – förutsättningar att avslöja den nuvarande politikens arbetarfientlighet och urskilja de arbetarorganisationer som kan agera motvikt till högerpolitiken.