Året för den famösa matchen stod Billie Jean King King på höjden av sin karriär, men hon var mycket mer än bara en tennisspelare. Från första början blev King en förkämpe för kvinnliga idrottares lika rättigheter. I de stora turneringarna låg prissummorna för de kvinnliga spelarna oftast långt under vad männen fick, något som tack vare henne kom att ändras. Innan dess hade King och ett antal andra kvinnliga spelare dragit igång den första professionella damtouren, en milstolpe för damtennisen.

Kings engagemang för kvinnors rättigheter sammanföll med den så kallade andra vågens feminism, som fick stora massor av amerikanska (mest vita medelklassdito, men ändå) kvinnor att göra gemensam sak i protester och behåbränning på gatorna. Billie Jean King var en celebritet, och hennes värderingar låg i tiden. Det kan däremot inte sägas om den man som var upphovet till spektaklet i Houston.

Bobby Riggs hade också varit en mycket framgångsrik tennisspelare, men hans bästa år på banan var över. Fyllda 55 ägnade han sig mest åt olika former av spel eller uppvisningar i olika sporter, bara det på något sätt genererade pengar. Likt Bille Jean King var han en personlighet som gjorde intryck och han sålde med stolthet in bilden av sig själv som en mansgris till allmänheten.

Kraven på jämställdhet i idrottsvärlden var givetvis kontroversiell. Könen har alltid tävlat åtskilda och det har tagits för självklart både att så ska vara, och att kvinnors idrottande var mindre värt. Nu skakades idrottsvärlden, liksom andra delar i samhället, om. King hade personligen förändrat människors attityder kring den atletiska kvinnan.

Hon rådde emellertid inte på Bobby Riggs åsikter, som var tämligen intakta: Män var bättre än kvinnor på alla punkter, i synnerhet när det gällde idrott. Helst skulle de hålla sig i sängen och köket och så vidare. Dylika uttalanden fick förstås medieutrymme, och Riggs hade inget emot att bli talesperson för landets manschauvinister. Övertygad om sin superioritet utmanade han den då 29-åriga Billie Jean King på en match. King sade nej.

Han vände sig då till Margaret Court, den vid sidan av King mest framgångsrika kvinnliga spelaren. Till mångas förvåning accepterade Court förslaget, möjligen i tron att det inte skulle bli någon stor affär av det. Men matchen sändes i tv och hade en större publik än Court hade föreställt sig, och det var nerverna som var hennes svaga punkt. Hennes plågade ansikte talar för sig självt när Riggs utklassar henne i två raka set. Förlusten satte saker på sin spets; Billie Jean King beslöt sig för att möta Bobby Riggs. Det var mer än bara en tennismatch, det var allt som hon och alla andra kvinnor kämpade för som stod på spel.

Den 20 september 1973 fylldes Houston astrodome och uppskattningsvis 48 miljoner amerikaner slog på tv:n för att se mötet, slaget, mellan Billie Jean King och Bobby Riggs. Prissumman var satt till 100 000 dollar, men matchen handlade som sagt om så mycket mer och uppmärksamheten var enorm. Bobby Riggs var självsäkerr, en säkerhet som visade sig väga ganska lätt mot Kings beslutsamhet, som manifesterades i varje muskel och blick. Matchen spelades i fem set, vilket är brukligt i herrtennis medan damerna vanligtvis spelar tre.

King tröttade ut Riggs genom att få honom att springa över banan, spelade taktiskt med vetskapen om att hon måste vinna. Hon vavv de första två seten, i tredje hade hon matchboll fram och tillbaka och stämningen var elektrisk. När segern slutligen stod klar visste jublet inga gränser. Hedern var återupprättad, kampen kunde fortsätta.

Parallellt utkämpade King en personlig kamp. Genom äktenskapet med Larry King upprätthölls skenet av heterosexualitet för att karriären och saken inte skulle ta skada. I nyligen avslutade OS i Sotji fanns hon dock på plats som ett uttalat stöd för hbtq-personer.

Var det egentligen någon match kan en tycka, för den unga Billie Jean King, att på höjden av sin karriär slå den bedagade Bobby Riggs? Kanske inte, men poängen var att slå Riggs och så många andras attityd, att män alltid är bättre, oavsett övriga omständigheter. Symboliken i segern kan knappast underskattas. James Erskines film, Battle of the sexes, tar vara på all inbyggd dramaturgi och är både upplyftande i förmedlandet av kampvilja och systerskap, samtidigt som en inser att mycket tyvärr är sig likt än i dag.