Recension


Foto
Genesis
Sebastiao Salgado
Fotografiska
T o m 14 september

  • Genom Salgados lins framträder naturen som skulptural, i formationer som tycks uttänkta, skriver Katarina Andersson.
  • Kvinnor i byn Mursi i Etiopien (2007).
Stockholms Fria

Abstrakta landskap och närgångna porträtt

Djuren blir nästan mer uttrycksfulla än människorna, skriver Katarina Andersson om Sebastiao Salgados utställning Genesis, där naturen står i fokus.

Brasilianske Sebastiao Salgado är en världsresenär av stora mått. Han har genom sina bilder skildrat villkoren för arbetare och migranter i ett hundratal länder. Genesis är på många sätt en utställning med stort omfång, där antalet verk uppgår till 245. Emellertid är det naturen som spelar huvudrollen i motiven, mer specifikt naturen i dess av människan oförstörda form. Påverkad av hur hemlandets regnskogar skövlats har Salgado velat dokumentera och uppleva orörda platser. Orörd är förvisso en definitionsfråga, här finns också bilder föreställande så kallade ursprungsbefolkningar, som ju trots allt brukar jorden.

I stark kontrast till porträtten av människor står naturskildringar så storslagna att det vid första anblick liknar effektsökeri. Den svartvita färgskalan tonar dock ner detta, och snart släpper motståndet och betraktaren dras in i bilder som i många fall tycks nästintill osannolika. Sydgeorgiens hakremspingviner ute i Sydatlanten som på rad traskar ner mot havet påminner mest om något ur en Disneyfilm. Berg, hav och sanddyner är så skulpturala att man undrar om inte någon varit där och putsat på dem. Det är slående hur ofta naturen ser arrangerad ut: elefantfamiljen som står tätt ihop har något arkitektoniskt över sig, renflocken har från hög höjd en påfallande likhet med något slags insekter och flockas i formationer som tycks uttänkta efter en raffinerad matematisk formel. Texturen på ormbunkar och havsleguanens fot – som är så lik en mänsklig hand att det känns fel att kalla den fot – framträder nästan som tredimensionell.

På något sätt blir djuren nästan mer uttrycksfulla än människorna. Kvinnorna med läpplattor vill ens referensramar automatiskt placera i antropologins kurslitteratur, medan sälen och myskoxen får personlighet genom att kameralinsen går så nära inpå. Det är ytterligare en kontrast som Salgado jobbar med, avstånd och närhet. Ibland tangerar verken klichéer, som den piskande valstjärten, och de vidsträckta ravinerna har förstås något arkaiskt välbekant över sig.

Salgados personliga resa ska förmodligen även få oss andra att värdesätta den planet vi har, och genom att lyfta fram det estetiska i naturen framstår denna som värdefull för sin egen skönhets skull. Samtidigt suddas gränsen mellan bilden och det avbildade, konsten och förlagan, ut. Algeriets ökenlandskap skulle lätt ha smält in vilken målning som helst av Salvador Dáli. Surrealismen är i själva verket högst realistisk.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Stockholms Fria