Under Jazz på Liseberg, som är Lisebergs bidrag till Göteborgs Kulturkalas, uppträder amerikanske altsaxofonisten Maceo Parker, Ida Sand, Caecilie Norby och Jan Allan. Mest utmanande lär den avslutande dagen bli då uppmärksammade arrangören Elena Wolay och hennes klubb Jazz är farligt flyttar in på Taubescenen.

När vi når Elena Wolay för att prata om minifestivalen på Liseberg hinner hon först berätta att hon blivit musikskribent för nättidningen Feministiskt Perspektiv, hoppat in som dansare för Sun Ra Arkestra när de var på Sverigebesök, gjort radio för Radio Skanstull och givetvis spelat en hel del skivor på klubbar.

Att flytta in på folkliga Liseberg borde kännas lite apart för Wolay som ofta huserar på mer obskyra klubbar. Eller?

– Det känns bara bra. Det är ett stort ställe med en helt annan kapacitet så då får de artister jag bokar synas i ett större sammanhang. Banden som uppträder anser jag även ha något att säga, eller har utvecklat jazzen och det är ju fantastiskt kul på så många sätt.

Bland bokningarna läggar man märke till bland andra krautlegendaren Damo Suzuki. Vad är dina förväntningar på hans uppträdande?

 – Damo improviserar oftast och har en extrem känsla att uttrycka livet vackert med hjälp av små medel. Det är alltid genialiskt så jag litar på att det kommer att vara lika fint som vanligt.

Andra artister är Fläsket Brinner, Han Bennink och göteborgsbaserade saxofonisten Anna Högberg. Hon spelar med sitt nya band Doglife och dessutom har hon fått äran att inleda festivalen med ett solo.

– Att Elenas klubb ska husera på Liseberg känns jätteviktigt för hon levererar intressant och högaktuell musik från undergroundscenen. Att få vara en del av denna kväll känns jättekul.

För dem som inte känner till dig, kan du säga vem du är med några ord?

– Jag är frijazzmusiker, saxofonist som vill beröra och uppröra och som inte kan få nog av ljud och oljud, säger hon och berättar vidare att intresset för jazzen har funnits länge.

– Som ung i Härnösand var jag väldigt ensam om mitt intresse för jazz så jag letade och grävde själv väldigt mycket och hittade musik som fascinerade mig. Jag hamnade på folkhögskola där jag fick lära mig en massa saker och där jag framförallt träffade fyra vänner, som blev som min famil och vi blev bandet Pombo. Pombo har nog varit den bästa skolan, tillsammans har vi experimenterat och spelat och hittat vår version av jazz.

Pombo känns som en medveten grupp med texter och som verkar ha ett budskap. Är det så?

– Pombos texter är ofta berättelser från livet och i vår musik får vi utlopp att uttrycka känslor, tankar om politik och orättvisor. Musiken kan handla om allt från svensk vapenexport, till en flickas uppväxt med en alkoholiserad far och det kan också vara antirojalistisk poesi som liknar kungahuset vid ett zoo. Det är väldigt kul att spela med Pombo, det är en musikalisk fröjd och ett sätt för mig att känna mig politiskt aktiv.

Tidigare studerade Anna Högberg vid Musikhögskolan, men valde att hoppa av och söka sig en egen väg till ett eget uttryck. Den senaste tiden har hon dock hamnat i skolmiljön igen, som gästlärare på Popkollo Jazz.

– Det var både kul, svårt och inspirerande. 16 unga tjejer i åldrarna 13–18 år som var peppade på jazz hade kommit dit för att träffa likasinnade och lira ihop. För mig kändes det stort att få komma dit och peppa dem och utmana dem lite. Hade önskat att Popkollo Jazz fanns när jag var i den åldern, det är en helt fantastisk grej.

Vad händer mer för dig i höst?

– Jag fortsätter spela så mycket det går. Släpper skiva med Doglife, spelar in en musikvideo med Pombo inför valet, turnerar med Fire! Orchestra. Sen ytterligare en skivinspelning med mitt band Anna Högberg Attack. Jag är taggad inför hösten, men nu vill jag mest ligga på Saltholmen och svalka mig i värmen.