Tidigare i somras såg jag Dog Life uppträda på Taubescenen på Liseberg under minijazzfestivalen Jazz är farligt. Bandet var denna kväll förstärkta av Anja Lauvdal som med hjälp av diverse syntar och elektronik gjorde den redan hårda ljudbilden än mer extrem. Bredvid mig satt en äldre dam i åttioårsåldern med baskern nedtryckt över öronen. Utan att röra en min satt hon kvar under hela konserten.

Bra gjort måste jag tillstå. Dog Life kräver nämligen en del av lyssnaren då de alltid levererar en rejäl örontvätt. Konceptet är enkelt: ylande saxofon, furiöst spel på trummor och mullrande bastoner.

På ett sätt tänker jag att Dog Life är ett oerhört demokratiskt band. Alla får här lika mycket utrymme. Utan större eftertanke kör bandet på så att det ryker. Koncept är vinnande då det skapar en högoktanisk och energifylld musik som är omöjlig att värja sig emot. Loxbos elförstärkta bas kör över allt motstånd och tillsammans med riffglädjen från Högberg förs musiken in på den friare rockens bakgårdar. Det går verkligen inte att ta miste på trions lust och vilja.

Baksidan är att det konsekventa uttrycket gör det hela något förutsägbart. Önskvärt vore att Högbergs intressanta in- och utfall skulle få mer rymd; de flimrande och vibrerande tonerna fastnar allt som oftast i den något kompakta och murriga ljudmattan.

Anna Högberg är ett intressant namn inom den unga svenska jazzen. Hon är en del i Mats Gustafssons storband Fire Orchestra och leder även sextetten Anna Högbergs Attack, som även de är aktuella med en kommande skiva. Med aylersk frenesi blåser hon liv i Piston Honda, ett av de längre spåren på debutskivan. Hårda kraftfulla och repetiva riff varvas med mer känslomässiga passager. Här saktar trion emellanåt in något och överväger möjliga avtagsvägar. Tempot från Loxbo och Magnefors vrids dock snart upp och intensiteten når nya höjder. Ett explosivt och briljant spår.

Frijazz kan för en ovan lyssnare upplevas som extrem, och många avfärdar genren som svårtillgänglig. Men Dog Life borde även kunna attrahera lyssnare som normalt kallar sig jazzallergiker. Vi kan rätt och slätt säga att Dog Life lirar rock. Eller jazz med rockattityd. Väl själva.

Bakom utgivningen av Dog Life står det lokala bolaget Omlott, som bland annt släppt ett fint duosamarbete mellan Peter Brötzmann och Peeter Uuskyla. Profilen ligger på frijazz och experimentell musik. Initiativet är välkommet och måste ses som en mindre kulturgärning.