Los Angeles-duon Peaking Lights, bestående av äkta paret Aaron Coyes och Indra Dunis, är tillbaka med nytt album, Cosmic Logic. Skivan får mig att tänka på Chris & Cosey. Hypnotic hustle, med kantiga rytmer och dansanta beats, skulle till och med kunna passera för en Chris & Carter-låt.

Everyone and us låter även den bekant. Jo, som ett Tom Tom Club på fel hastighet.

Jag pausar och återvänder till inledande Infinite trip. Just det, den lät precis som Flying Lizards Der Song von Mandelay.

Så där fortsätter jag låt efter låt. De har onekligen god smak Peaking Lights. Och om man inte vill påstå att de snor rätt av kan man ändå se ett kärleksfullt uppdaterande av tydliga influenser. I sann postmodern anda är Peaking Lights musikarkeologer som gräver där de står. De frön som hittas planteras på nytt, vattnas och sköts om. Och se, en liten ny planta gror.

Reggae? Dub? Electro? Synt? Acid house? Snarare lite av varje. Själva säger de att de gör "Fucked Modern Pop". En musikvetenskaplig analys av Cosmic Logic skulle gett etiketten bricolage.

Föregående albumet Lucifer var nyansen mörkare. På Cosmic Light har duon istället riktat blicken uppåt mot rymden. En dos av duons lätt distanserad och eteriska popmusik skapar också en skön känsla av tyngdlöshet.

Albumets bästa spår är Breakdown, som även var det första singeln från skivan. Vad den låter som har jag inte kommit på ännu. Kanske är det därför den är så grym.