Föreställningen kretsar kring en ung kvinna som väljer att avsäga sig all form av feminitet, med strävan att av samhället bli betraktad som en ickesexualiserad fullvärdig person. Efter ett försök att genomföra ett kirurgiskt ingrepp på sig själv för avlägsna sina bröst blir hon tvångsinlagd på psyket. Där börjar hon nysta upp trådarna som lett till hennes nuvarande situation. I febriga vakendrömmar möter hon Baby, som är ”kvinnan” helt enligt normen, och börjar drömma om lesbisk kärlek.

Diagnos Baby, skriven av Isabel Cruz Liljegren, innehåller svidande kritik mot normer och förtryck som upprätthålls genom strukturer, vilka är svåra att rucka på. Stina Fors och Johan Paus, som utgör det konstnärliga teamet för föreställningen, vill ”genomlysa strukturer på ett sätt så att ingen går okritiserad”. Vad de menar är att mycket av dagens politiska teater kritiserar grupper och strukturer, men att de ofta riktar sig utanför teatersalongens väggar.

– Vi vill både göra vår publik och oss själva obekväma. Det lyckas denna text med, säger Stina Fors.

De poängterar att förtryckande normer inte bara råder i de konservativa ytorna av samhället, utan att dessa även existerar i de så kallade lärda rummen av konst, vetenskap och filosofi.

För att förändra krävs insatser av oss alla. Uppmaningen är att var och en måste tränga in i det personliga rummet för att göra upp med vårt eget upprätthållande av dessa strukturer.

Har det här introspektiva och granskande seendet förändrat även er?

– En konkret sak är att vi försöker vara medvetna om platstagande, vi konfronterar varandra när vi märker att vi faller in i mönster som är klassiska vad det gäller man/kvinna, och vem som får ta plats. Jag har märkt att jag i ett samtal med en man låter mannen prata till punkt, och tar en mer passiv roll medan i kvinnliga relationer kan jag vara mer dominant och dömande, säger Stina Fors.

– Jag har märkt att mina impulser ofta får definiera situationer jag befinner mig i, till exempel att samtal ofta följer min takt istället för att bejaka hela gruppen, där jag måste påminna mig själv om att vara mer lyhörd. Våra möten består mycket av stora och små diskussioner, för det är i det stora och det lilla vi återskapar kön, säger Johan Paus.

En annan sak de vill belysa är att debatten om kön och identitet ofta missar målet och att viktiga strukturer aldrig berörs.

– Värderingarna av kön är så djupt rotade i oss att vi måste arbeta med oss själva parallellt med en samhällelig förändring. Grundproblematiken är att vi har en djup rotad tradition av att någon måste vara mindre för att ”jag” ska vara större. Denna grundtanke måste vi förändra, säger Stina Fors.

I material rörande pjäsen finns mängder av termer och uttryck hämtade från bland annat genusvetenskapen. Måste en vara införstådd i denna terminologi för att kunna ta del av föreställningen?

– Absolut inte, pjäsen utgår från väldigt konkreta skeenden som alla kan känna igen sig i som får representera alla dessa svåra ord och uttryck. Oavsett om du är doktorand i genus eller förstagångsfunderare kring kön kommer pjäsen att få dig glad, förbannad och förhoppningsvis kränkt, säger Johan Paus.