Lo Kauppi ber inte om lov | Stockholms Fria
  • "Det är sjukt att kvinnor som tar plats inte kan göra det utan att behöva utstå hot", säger Lo Kauppi som fick näthatarna på sig efter föreställningen Vita kränkta män.
Stockholms Fria

Lo Kauppi ber inte om lov

Lo Kauppi tar plats – som regissör, skådespelare och människa. Och nu intar hon vita duken, som huvudperson i dokumentären om sig själv.

Att Lo Kauppis liv skulle bli film kändes till en början skrämmande.

– Först när jag fick frågan blev jag rädd. Men sen tänkte jag: hur många filmer har gjorts där man följer en 45-årig kvinna när hon kämpar med sin konst och sin politiska övertygelse? Och då kände jag att det var nödvändigt att göra den. Det finns ju hur många tråkiga beskrivningar av gubbar som helst. Det gav mig självförtroende att säga ja.

I dokumentären Ta plats – en film om Lo Kauppi följer filmarna Ewa Cederstam och Jenny Bergman skådespelaren och regissören Lo Kauppi i över ett år. Bland annat under arbetet med pjäsen Vita kränkta män som uppmärksammades stort i fjol. Filmen är också en skildring av viljan att förändra världen genom konsten.

– Jag får en ganska klar bild av mig själv när jag tittar på filmen. Att det har tagit så lång tid att ta mig igenom alla hinder både personliga, i familjen och i samhället. Det blir tydligt att jag hela tiden försöker ta en plats som inte är tilldelad mig. 

Hur menar du då?

– Det är lite som att vara född till piga men samtidigt känna sig som statsminister inombords, säger Lo och skrattar.

Det låter som att det samtidigt finns en sorg i det?

– Ja, absolut. Jag tror att jag har mött mycket motstånd för att jag har vägrat att finna mig i mitt öde. Det är så många människor som inte tillhör normen som aldrig får ta plats och fylla de hål som saknas i kulturen och kan spegla samhället på det sätt som jag tycker att konst ska göra – och det är sorgligt, framför allt för alla som inte får någon att identifiera sig med.

Filmen heter ju Ta plats. Hur gör du det i ditt konstnärskap?

–Genom att inte fråga om lov, utan berätta om det jag tycker är viktigt.

Klass, feminism och missbruksproblem är de ämnen Lo Kauppi ständigt återkommer till i sin konst. Den första pjäsen efter scenskolan, Bergsprängardottern som exploderade (2003), var en självbiografisk skildring av uppväxten med en alkoholiserad pappa och hur hon själv blev tvångsomhändertagen som 19-åring på grund av sitt eget missbruk. Bergsprängardöttrar (2007) var hennes andra pjäs, en kritik mot avsaknaden av vård inom kriminalvården. Senare uppsättningar som Undercover (2009) och Vita kränkta män (2014) behandlar sexism, rasism och skeva maktstrukturer med humor.

Att skildra utsatthet handlar enligt Lo Kauppi inte bara om en politisk övertygelse utan också om en stark vilja att få upprättelse.

– Min egen uppväxt har satt sådana spår i mig. Det handlar inte bara om att jag är god och tycker synd om allt och alla, utan om att jag vill försvara mig själv och min pappa som var alkoholist. Det var en hårfin linje att jag inte fortsatte i missbruk, utan blev omhändertagen i precis rätt tid och faktiskt har fått otroligt mycket bra vård.

I en scen i filmen säger din vän Maria Sveland till dig att du har lyckats använda dina egna erfarenheter konstruktivt, och att du nu sitter här som en fantastisk och framgångsrik 40-årig kvinna. Kan du fortfarande identifiera dig med bilden av att vara i underläge och kämpa för upprättelse?

– Jag lever kanske i någon slags förnekelse och inte fattar att jag nu är så otroligt privilegierad och att jag får gehör för mina konstnärliga idéer och blir lyssnad på. Samtidigt har jag nått en position som gör att jag kan berätta. Om jag hade sålt Situation Stockholm eller suttit på Hinseberg så hade jag inte kunnat det, därför känner jag att jag måste uttrycka mig.

Hennes konstnärskap väcker ofta reaktioner och i samband med premiären av Vita kränkta män fick hon motta hot och kränkningar. I en scen i filmen läser hon nätkommentarerna om sig och lägger sig raklång på golvet och skrattar.

– Det var förstås jättejobbigt men samtidigt så absurt. Kvinnors konstnärskap väcker så mycket reaktioner och det är sjukt att kvinnor som tar plats inte kan göra det utan att bli kallade skällsord och få utstå hot.

Nu skriver Lo Kauppi på en roman, hon beskriver den som ”en hardcore-version av filmen Sliding doors”, en romantisk komedi från 1998 som berättar två parallella historier om huvudpersonens liv. Lo Kauppi vill skildra vad som hade kunnat hända om hon inte blivit hjälpt från sitt missbruk.

Viljan att förändra ligger fortfarande bakom allt hon gör, säger hon.

– Jag skulle aldrig kunna lägga mitt konstnärskap på något som inte förändrar. Det är en drivkraft som kommer att följa med mig tills jag dör.

Filmen visas på biograf Victoria under Tempofestivalen den 7 mars kl 17.40.

Fakta: 

Lo Kauppi

• Född 1970 och bor i Stockholm. Gick ut Teaterhögskolan 2003 och har sedan dess medverkat i både film och pjäser och regisserat.

• Efter scenskolan turnerade hon med självbiografiska enmansföreställningen Bergsprängardottern som exploderade. Den gavs senare ut i bokform. I april 2014 hade föreställningen Vita kränkta män premiär på Teater Brunnsgatan 4, efter en bok av debattören Kawa Zolfagary.

• Aktuell med Ta plats, som har urpremiär på Reflexen i Kärrtorp den 3 mars kl 19.30. Då gästar Lo Kauppi och regissörerna Ewa Cederstam och Jenny Bergman visningen. Visas också på biograf Victoria 7 mars kl 17.40.

• Till vintern är hon med i filmen Tjuvheder där hon spelar en missbrukande kvinna som kämpar för att få tillbaka vårdnaden om sitt barn. Hon arbetar också med en ny roman som ska ges ut på Leopard förlag.

Rekommenderade artiklar

© 2021 Stockholms Fria