Fotografen och reklamaren Hampus Hedelius har en udda hobby. Han reser runt i landet och dokumenterar ett bortglömt Sverige. 2008 gav han ut en fotobok och nu är han aktuell med utställningen Öde – det bortglömda Sverige på Södertälje konsthall.

Varför har du intresserat dig för ödehus?

– Jag gillar när saker tas tillbaka till naturen, det finns en romantisk estetik i det. Man kanske inte tror det finns i Sverige men de finns överallt, i centrala Stockholm, på Lidingö... Öde träslott, fabriker, ja hela städer. Utanför Uppsala fanns en hel stadsdel där gästarbetare skulle bo, men så kom oljekrisen och ingen flyttade någonsin in. Så revs det för några år sedan. Det är absurt. Varför kunde man inte låta studenter eller flyktingar bo där istället? Det finns ett öde bakom varje ödehus.

I dubbel bemärkelse alltså.

– Ja, du fattade poängen där, haha. Jag har fotat ett helt tågset med lok och allt. Det tåget står kvar mitt i skogen, de har aldrig satt det i trafik. Hur kan man bara glömma något sådant?

Du brukar inte avslöja var husen finns?

– Nej. Många blir upprörda, men annars kommer folk dit och förstör eller tar saker. Jag vill inte medverka till det. Alla hus ägs ju av någon, även om de är övergivna.

Din bok kom ut 2008. Men du håller på fortfarande?

– Ja, skrattar Hampus Hedelius. Jag har nog tagit 300 000 bilder, ja, det är lite sjukt. En del hus återkommer jag till, det händer nya saker. Jag ska försöka göra en ny bok i år eller nästa år.

På Max Ström förlag igen?

– Nja, jag är sugen på att ge ut den själv. Jag tycker att bilderna ska få ta plats och förlaget vill nog ha ett mindre format. Jag vill göra en riktig coffeetablebok, det blir en spännande kontrast mellan ödehusen och det stora och pråliga.

Det har kommit flera böcker om ödehus, vad är speciellt med dina bilder?

– När jag dokumenterar har jag aldrig blixt och lång slutartid, varje bild tar tid att göra. Det ska vara fotografiskt snyggt, för att bevara romantiken. Och så skriver jag inget om husen, folk får tänka till, vad som kan ha hänt.