Recension


KONST
”HIP-HOP, du Bronx aux rues arabes”
”Face au Mur”
”Le Pressionnisme”

  • B-girl av Lazoo.
  • Atom.
  • Utställningen Face au Mur är en del av Paris Hip Hop 2015. I den före detta militärkasernen har en grupp graffitimålare målat direkt på byggnadens väggar. Verk av Kalduf, Sway och Pastek.
  • Veteranen Phase 2, Sans titre (1985), ställer ut på konstmuseet Pinacotheque de Paris.
  • Sverigeaktuella Lady Pink, Autoportrait (1992).
Fria Tidningen

Graffitins och hiphopens historia på väggarna i Paris

Från ifrågasatt grafittimåleri på duk, skapade direkt för konstmarknaden – till målningar direkt på väggarna i en byggnad som sedan ska rivas.

Musiken – hiphopklassiker som Eric B. & Rakim och Kurtis Blow – ljuder genom den svagt upplysta utställningssalen. Spotlights lyser upp de olika artefakterna: skivor, porträttfotografier, tidningsartiklar, flyers och klädesplagg; försedda med skyltar som berättar om hiphop som lokal subkultur och globalt kulturellt uttryck. HIP-HOP, du Bronx aux rues arabes, (ungefär: Hiphop, från Bronx till arabvärldens gator), visas just nu på Institut du Monde Arabe i Paris. Det är sannolikt det första försöket att från en bredare institutionell position försöka beskriva hiphop-kulturen som ett både globalt och lokalt kulturellt uttryck, med samhällsförändrande kraft. Majoriteten av besökarna är skolelever på studiebesök från skolorna, och de tycks uppskatta såväl utställningens innehåll som format.

Namnet känns dock aningen missvisande. Visserligen lyfter utställningen fram rapmusikens och graffitimåleriets utbredning i arabvärlden, och dess betydelse under den arabiska våren, men utställningens tyngdpunkt ligger ändå främst på Paris, samt på relationen mellan den franska huvudstaden och New York. Däremot lyfter utställningen förtjänstfullt fram att hiphop påverkats av arabiska och islamska influenser, men den geografiska platsen framstår inte som det viktiga.

Hiphopen brukar ofta beskrivas som en kultur med fyra element; lyrik, musik, dans och bildkonst. På Institut du Monde Arabe hamnar dansen i skymundan, medan lyriken, musiken och graffitikonsten får fylla minst tre olika funktioner – ibland utnyttjas de som kulisser, ibland får de bli pedagogiska undersökningsobjekt, och ibland exponeras de som autonoma konstverk. Sammantaget är detta, på gott och på ont, en spretig utställning. Det är en konst- och designutställning lika mycket som en etnologisk och mediehistorisk utställning, en utställning med tydligt folkbildande ambition som rymmer såväl estetiska, kulturhistoriska som samtidspolitiska perspektiv, som övertygar mer genom sin uppslagsrikedom och energi än sin logiska argumentation.

Utställningen Face au Mur (ungefär: Med ansiktet mot väggen) är en del av Paris Hip Hop 2015 – en bred kulturfestival som förutom utställningen bjuder på filmvisningar, konserter och föreställningar runt om i staden. Face au Mur tar plats i en före detta militärkasern, där en grupp graffitimålare målat direkt på byggnadens väggar, och utställningen stänger när byggnaden rivs.

Noe Two som gjort affischen till HIP-HOP, du Bronx aux rues arabes, är med även på Face au Mur. Men annars är skillnaderna större än likheterna – om det förstnämnda var en spretig multimedial men också berättande museiutställning, är det senare en mäktig totalinstallation utan några pedagogiska anspråk. Ett tidigare kontrollrum i mitten av salen har målats om till en spårvagn och utifrån denna strålar fält som sätter tonen på de närmare trettiotalet graffitikonstnärernas olika verk, som klättrar högt upp över väggarna och kryper ut över golven, såsom i Hest Ones verk där sprayburken liksom sprutar ut på golvet. Även några utskjutande väggar i rummet har målats om till tunnelbanevagnar, vilket får några tonåriga besökare att börja leka – och fotografera sig själva som om de var på väg att bli påkörda av vagnen.

Steget känns långt till det privatfinansierade konstmuseet Pinacotheque de Paris. Liksom på Institut du Monde Arabe är ljuset dämpat och de enskilda verken upplysta, men här ljuder ingen musik, och besökarna rör sig andäktigt mellan verken. Här handlar det huvudsakligen om graffitimåleri på duk, om verk som skapats direkt för konstmarknaden.

Flera av verken kan ses som klassiker inom graffitimåleriet, verk som under 1980-talet turnerade runt på museiutställningar i Europa, och som jag tidigare endast sett på fotografier och i utställningskataloger. Här finns fantastiska arbeten av veteranerna Phase2 och Coco144 som ställt ut graffiti på duk sedan 1973, stilmästaren Dondi White (1961-1998), mystikern Rammellzee (1960-2010), samt den inflytelserika franska målaren Bando.

Samtidigt är graffiti på duk ofta ifrågasatt. I konsthistoriska översikter omnämns det oftast som en renodlad kommersialisering av ett genuint subkulturellt uttryck, och i mer subkulturella sammanhang förbigås denna del av graffitihistorien allt som oftast med tystnad. I båda sammanhang intar graffitin på väggar och tåg en slags normativ position som den riktiga konsten – och dukarna blir ett slags kopior eller förfalskningar.

På utställningen finns också ett självporträtt från 1992 av den just nu Sverigeaktuella Lady Pink. En grön konstnär målar en tunnelbanevagn, samtidigt som hon leende möter betraktarens blick. Det är ett verk som erbjuder en annan förståelse av relationen mellan vägg och duk, inte som en motsats utan som en dialog.

Fakta: 

”HIP-HOP, du Bronx aux rues
arabes”, Institut du Monde Arabe, t.o.m 26 juli

”Face au Mur”, Caserne Reuilly, 71 Boulevard Diderot, t.o.m 2 augusti

”Le
Pressionnisme” Pinacotheque de Paris, t.o.m 13 september

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Stockholms Fria