De gravida kvinnorna i Vinterboj har allt emot sig; hemlöshet, drogmissbruk, psykisk ohälsa och våldsamma relationer. En gemensam strävan är att få kontroll över sina liv, och att få behålla sina barn. Genom ett unikt projekt arbetar en grupp sjuksköterskor vid stadens offentliga vårdprogram med att på alla sätt stödja kvinnorna i deras strävan att vända sina liv.

Frida Kempff berättar att det mer eller mindre var en slump som gjorde att hon fann det unika kanadensiska vårdprojektet.

– Jag var vid den här tiden väldigt frustrerad över vart samhället var på väg, med framgångar för SD och främlingsfientlighet som ökar, och ville som ett slags motprojekt göra en film om medmänsklighet. Jag hade tidigt tankar på att skildra sjuksköterskors arbete då det är en grupp som sällan skildras i film. Jag ville berätta om sjuksköterskor som arbetade ute på fältet, men i Sverige är det inte så vanligt med den typen av uppsökande verksamhet. Jag hittade sedan fram till det kanadensiska projektet genom en tidningsartikel.

Till de senaste visningarna har fem av de medverkande sjuksköterskorna varit på plats för att berätta om sitt arbete. Ett syfte med filmen är att uppmärksamma sjuksköterskorna i Harp-team och deras humanistiska insats.

– Verksamheten är kontroversiell och de stöter på mycket motstånd från krafter i det kanadensiska samhället som inte tycker att statliga bidrag ska gå till sådan här verksamhet. Många anser att hemlösa gravida kvinnor istället ska steriliseras. Min film kanske kan få folk att förstå lite bättre.

Vad har du själv tagit med dig för lärdomar efter att ha gjort Vinterboj?

– Att det finns hopp. Jag tror att jag hade ett eget behov av att se hur folk gör saker för en bättre värld när politiken i samhället inte fungerar.

I filmen följer Frida Kempff sjuksköterskornas arbete på mottagningen och ute på fältet. Vera, som försöker överge sitt tidigare liv som crackmissbrukare och som nu är gravid för åttonde gången, spelar en stor roll i filmen. För att komma nära Vera och de andra klienterna som medverkar i filmen var det viktigt för Frida Kempff att bygga ett förtroende.

– Det var viktigt för mig att inte skildra de här kvinnorna som offer. De är riktigt starka överlevare. I början var jag enbart med och följde sjuksköterskornas arbete med sina klienter. När de lärde känna mig byggdes på kort tid ett förtroende upp.

Och att Frida Kempff lyckats med uppgiften bevisades då Vera, som har en stor roll i filmen, uttryckte sitt gillande när hon såg filmen för första gången.

– Hon sa att jag lyckats med att göra det osynliga synligt. Det kändes skönt då jag som filmare har ett ansvar när det gäller respekten för det privata och det personliga.

För att förankra de personliga livsödena i en samhällelig kontext innehåller Vinterboj även flera passager där stads- och kontorsmiljöer skildras.

– Vi bygger städer för att komma varandra närmare, men det är snarare tvärtom då vi ofta inte känner vår egen granne. Jag ville skapa en kontrast mellan staden och kylan och de varma människorna som försöker att hjälpa de utsatta kvinnorna att få behålla sina barn.

En kyrka är en återkommande byggnad i filmen. Varför valde du att låta en del scener utspelas där?

– Kyrkan låg precis bredvid sjukhuset där kvinnorna i filmen föder sina barn. Det är en plats för reflektion och eftertanke, och ska vara en plats för alla. Kyrkan är också en plats som besöks av de här kvinnorna då de har volontärarbete och delar ut mat.

Det har nu gått två och ett halvt år sedan Frida Kempff påbörjade filmprojektet i Toronto. Nu när filmen är färdig och hon tittar tillbaka på processen tycker hon att arbetet gått förvånansvärt lätt, trots att hon saknar tidigare erfarenhet av att göra långfilm.

Erfarenheterna från Toronto kommer Frida Kempff att utveckla i nästa filmprojekt.

– Jag skriver nu på en spelfilm som ska utspela sig på ett socialkontor. Jag har utgått från det jag upplevt under det här projektet och det sociala arbete jag fick se på nära håll.