Varje nyår avlägger människor nyårslöften. Ofta handlar det om att göra sig av med ovanor, som att röka, för att förändra sin livsstil. Kristina Schultz och hennes familj bestämde sig förra nyåret för att genomföra mer radikala förändringar. De beslutade sig för att leva utan saker under drygt tre månader för att pröva vad man egentligen behöver i ett hem. Projektet, som var en del i Kristinas examensarbete på Konstfack, döptes till 100 dagar av behov och begär. Syftet var att kritiskt undersöka hemmet som livsstilsmarkör.

Att få med sig familjen på dessa radikala förändringar var ingen större svårighet för Kristina.

– Min partner Johan är också formgivare och vi brukar ofta dela projekt med varandra. Vårt arbete rör sig ofta kring identitet och konsumtion. I efterhand har jag på sociala medier sett ett par kommentarer om att man inte borde utsätta ett barn för något sådant här, men sanningen var att vår son Liss var den som klarade av förändringen bäst. Först efter 75 dagar frågade han efter en sak som han saknade, det gällde inte några leksaker utan ett par frukosttallrikar som vi brukade använda.

När alla saker var borta och det enda de behållit var hygienartiklar och en madrass och en snuttefilt till Liss kändes förändringen på allvar för Kristina och Johan.

– Först kändes tomheten nästintill fientlig. Minsta ljud ekade och fläckar från möbler syntes på väggarna. Det som hände i projektet var att vi snabbt etablerade funktionen av ett hem, men känslan var att det var så sorgligt att vara hemma då det var så opersonligt och deppigt.

Det första som måste tillverkas var någonting att äta med. Kristina tillverkade tre skedar på Konstfack som hon tog med tillbaka till lägenheten. De basala behoven kunde de tillfredsställa med diverse smarta lösningar, som att koka maten genom att använda glasburkar på gasspisen. Lite senare i projektet tillverkade Kristina ett kokkärl. Andra saker som hon tillverkade var, förutom tallrikar och muggar även sittkuddar, en bordslampa och enklare pallar.

För Kristina blev det uppenbart att hon längtade efter saker som inte enbart fyllde ett materiellt behov.

– När man tittar på arkeologiska fynd framgår det att vi långt tillbaka skapat atmosfär i våra hemmiljöer, genom att exempelvis använda dekor på krukor och andra föremål. Jag gjorde en kruka och en snäckfigur för att skapa lite mer trevnad. Det var de första sakerna jag gjorde som täckte mitt emotionella behov.

Hem ljuva hem. Men vad gör man om hemmet inte är trevligt nog? För Kristina och familjen blev en lösning att tillbringa mer tid utanför hemmet.

– Vi var ute mycket på kvällarna, något som vi aldrig brukade tidigare. Vi var även mycket på biblioteket för att låna hem böcker.

100 dagar av behov och begär har fått mycket uppmärksamhet och Kristina Schultz har ställt ut projektet i London och i Eindhoven, där familjen efter utställningen bestämde sig för att stanna kvar ett tag.

– Alla saker vi behöver fanns ju med i utställningen så det var ett enkelt val. Både Johan och jag har pluggat på designskolan här och har vänner här. Vi lever i dag inte precis som under projektet, men med ganska få saker. Folk som inte har varit hemma hos oss tidigare kanske blir förvånade. De förväntar sig kanske att det ska se ut på ett visst sätt hemma hos ett designerpar.

Vad har projektet lärt dig?

– Att det är otroligt lätt att ändra sättet att leva. Vi blev förvånade över hur enkelt det var. I början tänkte vi nog mer på det vi haft istället för det vi fick, som exempelvis mer tid. Vi har fått mer frihet eftersom alla saker vi har i ett hem bestämmer vad man gör där. Om man vågar göra sig fri från en del av dem får man något annat istället. Det är viktigt att inse att ett gott liv inte definieras av materiell standard.

Julen närmar sig, en tid som är konsumtionens högtid. För Kristina Schultz är det en tid då hennes egna konsumtionskritiska idéer krockar med den krassa verkligheten.

– Ja, det är komplicerat och ställer saker på sin spets. Ska vi ge Liss julklappar? Och går det att säga till nära och kära som vill ge presenter att vi inte vill ha några julklappar? Det är svårt på många sätt. När vi funderar över presenter som vi vill ge vår son är det inte saker som står främst, utan istället en teaterkurs eller något annat kul att göra.

– För mig framstår det också som att givandet av presenter utgör en mycket viktig del av den primärt identitetsskapande konsumtionen. Om man hittar rätt present till en person framstår man som en riktig människokännare, att man känner den personen bättre än någon annan. Att då kräva av andra personer, som inte lever som vi, att inte ge några presenter kan vara provocerande.

I Eindhoven, där familjen nu bor, umgås folk kring konsumtion, säger Kristina Schultz. De enda gångerna folk är ute samtidigt är på fredagar då affärerna har längre öppettider.

– Jag vill inte säga att alla här är superkonsumenter, men det är ändå märkbart. Sedan har det gjorts enorma neddragningar inom kulturen här de senaste åren, det finns exempelvis bara ett bibliotek i staden. För barn känner jag att det finns väldigt lite att göra.

Planen är att snart flytta tillbaka till Stockholm. Kristina Schultz ser dock svårigheterna med att arbeta med kritiska designprojekt i Sverige.

– Det man som formgivare skolats in i att tänka kring är konsumtion och identitet, det är vad hela fältet handlar om. Jag vill inte gå den vägen och känner att designfältet måste utforska problematiken kring exempelvis konsumtion. Jag tycker det är kul att flera universitet och högskolor nu bett mig att föreläsa om kritisk design.