Socialdemokraterna fick i senaste Sifo-undersökningen det sämsta resultatet sedan mätningarna började år 1967 med sina 23,4 procent. Raset är ytterst välförtjänt och lär delvis hänga samman med partiets agerande i regeringsställning, där man i brist på egna politiska visioner eller riktning nu försöker tävla med Moderaterna och Sverigedemokraterna om vem som har mest restriktiv flyktingpolitik. Men raset är också en del av en långsiktig trend. Och den är inte unik för Sverige. Överallt tycks etablerade politiska partier befinna sig i kris.

I USA präglas primärvalet av framgångarna för den uttalade socialisten Bernie Sanders och den öppet rasistiske och islamofobe Donald Trump, som båda på allvar utmanar demokraternas och republikanernas mer ”moderata” kandidater. Något har hänt i Storbritannien där vänsterprofilen Jeremy Corbyn valts till partiledare för Labour samtidigt som högerpopulistiska UKIP etablerat sig som ett allvarligt hot mot konservativa Tories.

Runt om i Europa har nya partier växt fram med mer eller mindre populistiska agendor, oavsett om de befinner sig till vänster eller höger på den politiska skalan. Rasism och nationalism vinner mark, liksom EU-kritik av alla kulörer.

Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski skrev härom dagen (23/1) apropå Donald Trumps framgångar om en ”apolitisk trend” orsakad av en grundläggande maktförskjutning i globaliseringens och digitaliseringens spår. Med stöd av den venezuelanske analytikern Moisés Naim menar Wolodarski att makt i dag blivit ”enklare att skaffa sig, svårare att utöva och lättare att förlora” – eftersom vem som helst kan skaffa Facebook och nå ut till miljontals människor.

Huruvida man accepterar den förklaringen och vilka slutsatser man drar beror antagligen på hur man tolkar det högst ideologiska begreppet globalisering.

Den som ser globaliseringen som en mer eller mindre ofrånkomlig följd av mänsklighetens tekniska framsteg är antagligen mer benägen att tro att politikens förutsättningar förändrats för alltid – och att våra politiska kulturer och system helt enkelt måste anpassa sig till det nya läget.

Men det finns ett annat sätt att se på globaliseringen och valda politikers minskade makt. Nämligen genom att konstatera att politiker världen över under de senaste årtiondena arbetat stenhårt för att avskaffa sig själva.

Vi ser det i form av grundlagsfästa krav på budgetdisciplin och EU-fördrag som ger marknaden företräde framför sociala rättigheter och mänskliga behov. Vi ser det i form av ”oberoende” centralbanker med uppgift att till varje pris bekämpa inflationen, snarare än arbetslösheten. Och i form av frihandelsavtal som låter storföretag stämma demokratiskt valda regeringar som fattar beslut som hotar gjorda investeringar.

Inte ens de mytomspunna globala finansmarknader som i dag fungerar som nyliberalismens ständigt vinande piska – redo att omedelbart disciplinera den regering som vågar utmana rådande normer – har uppstått av sig själva på grund av teknisk utveckling. De växte fram som en följd av politiska beslut från 1960-talet och framåt och kan än i dag bara existera tack vare att centralbanker och regeringar tillhandahåller nödvändig infrastruktur, regelverk och normer samt, inte minst, underförstådda eller uttalade garantier.

Hur viktiga de sistnämnda är blev tydligt inte minst under den globala finanskrisen år 2008, då statliga nödlån räddade det finansiella systemet från fullständig härdsmälta.

Globaliseringskritiker har länge varnat för vad som händer med demokratin när politiken reduceras till en fråga om vem som kan administrera på förhand uppgjorda mål.

När demokratiska val upplevs som allt mer meningslösa eftersom det ändå är ”marknaden” eller anonyma centralbanksbyråkrater som bestämmer. I avsaknad av politiska krafter som på allvar utmanar systemet lämnas fältet fritt åt dem som vill förskjuta fokus, leta syndabockar och göra politik av rädsla och hat.

Att maktens skenbara flyktighet är ett resultat av aktiva beslut betyder naturligtvis inte att det skulle vara en lätt sak att återupprätta politiken och demokratin – i synnerhet inte på det nationella planet.

Vad det däremot betyder är att mörka krafter som Sverigedemokraterna eller Donald Trump bara kan bekämpas av rörelser som på allvar vill slita av den nyliberala globliseringens tvångströja.

Det handlar inte om att förverkliga alternativet i morgon, men om att åtminstone peka ut ett mål och en riktning som framstår som mer attraktiv än nyfasicsmens falska upprättelse.