För 126 år sedan anordnades första maj-demonstrationer i många länder runt om i världen för första gången och ungefär 25 000 personer samlades på Heden i Göteborg. Bara några år efter det, i mitten av 1890-talet, började det pratas om att första maj hade spelat ut sin roll och inte längre engagerade på samma sätt.

– Det finns mycket snack om att första maj är en död tradition, att man inte har någon kritisk potential längre utan att det är bara en parad. Men frågar man folk är det väldigt många som säger att de är där av tydligt politiska skäl, och att de ser första maj som en plattform för att framföra dagspolitisk kritik, säger Mattias Wahlström, som är forskare i sociologi vid Göteborgs universitet.

Mattias Wahlström har tillsammans med två kollegor utgjort det svenska teamet i ett stort forskningsprojekt om demonstranter i Europa. I från början sju deltagande länder, efter hand har ytterligare några fler tillkommit, har forskare genom stora enkäter undersökt vilka som demonstrerar vid olika tillfällen – och varför de gör det.

Första maj är ett av dem, och två övergripande funktioner av dagen har identifierats i undersökningen. Det ena är en möjlighet för politiska rörelser eller partier att nå ut med ett budskap; att bli sedda, hörda och kunna påverka samhället.

– I Sverige är första maj en av få demonstrationer där mainstream-pressen anstränger sig för att ta reda på vad folk egentligen vill säga. Det är sällan själva sakfrågan får så mycket utrymme vid andra demonstrationer.

Den andra funktionen är mer intern.

– Det handlar om att känna gemenskap och stötta rörelsen. Den återkommande ritualen blir ett sätt att bibehålla politisk energi i rörelsen.

En del av forskningen har varit inriktad på att titta på skillnader mellan några av de olika demonstrationståg som finns i Sverige. Till skillnad från i vissa andra länder där även större städer endast har ett första maj-tåg, är det i Sverige tradition att partier eller organisationer har egna tåg. Främst är det skillnader mellan Vänsterpartiets och Socialdemokraternas tåg i de tre storstäderna som har undersökts.

Vänsterpartiets tåg har fler yngre, fler kvinnor och en högre andel högutbildade. Sju av tio identifierar sig själva som medelklass. I de socialdemokratiska tågen är andelen arbetarklass större, men även där identifierar sig ungefär fem av tio som medelklass.

Mattias Wahlström poängterar att klassfördelningen måste ses i ljuset av hur demonstrationsdeltagande ser ut generellt, och att liknande mönster finns också när det gäller annat politiskt deltagande så som valdeltagande.

– Människor som deltar i demonstrationer har mer resurser av olika slag än snittpersonen som inte deltar. Man har lite mer en känsla av att man kan påverka politiken, säger han och fortsätter:

– Deltagarsammansättningen hos Vänsterpartiet liknar mycket mer det som brukar kallas nya sociala rörelser-demonstrationer med frågor som miljö, feminism, hbtq och antirasism.

Det syns också vid frågan om hur många som tidigare har demonstrerat under året, där ungefär dubbelt så många av de som gick i Vänsterpartiets tåg som i Socialdemokraternas tåg har gått i minst sex andra demonstrationer samma år.

Att demonstrationer på första maj efter 126 år plötsligt skulle upphöra har Mattias Wahlström svårt att tro.

– Det som möjligen kan hända är att det är fler grupperingar som tar sig an dagen.

Det har vi redan sett i flera städer i Sverige, inte minst när nazistiska Svenskarnas parti demonstrerade i Jönköping för två år sedan. I år har Nordiska motståndsrörelsen, också de en nazistisk organisation enligt Expo, fått tillstånd att demonstrera i Borlänge på första maj.

Första maj är en dag i ett sammanhang, som påverkas av vad som händer i samhället. Vad som varit sakfrågan, och hur stor roll den har spelat, har varierat mellan länder och år. Från början var det främst åtta timmars arbetsdag, i år är Mattias Wahlströms gissning ett antirasistiskt tema utöver de återkommande välfärdsfrågorna.