Arbetet mot ”våldsbejakande extremism” har varit en minst sagt het fråga de senaste åren. Både den tidigare och den nuvarande regeringen har fått mycket kritik, inte minst från högerhåll, för att göra för lite. Därför kan det tyckas förvånande att stora delar av borgerligheten gick i taket när det Göteborgsbaserade Segerstedtinstitutet nyligen tilldelades 10 miljoner i regeringens vårbudget för att utöka sitt förebyggande arbete mot just ”våldsbejakande ideologier och rörelser”.

Segerstedtinstitutet inrättades vid Göteborgs universitet för snart ett år sedan som ett nationellt resurscentrum för forskning om ideologiskt våldsutövande miljöer. Institutets utforming har tidigare fått kritik från vänster, bland annat för att dess ursprungliga uppdrag att främja forskning om rasism förändrats till att snarare handla om våldsbejakande extremism.

Den kritik som riktas mot institutet från högerhåll är dock betydligt allvarligare. På borgerliga ledarsidor pekas Segerstedtinstitutet mer eller mindre ut som ett hot mot demokratin. När institutet släppte sin första rapport i mars i år – om den så kallade ”första linjens” roll i det förebyggande arbetet mot våldsbejakande extremism – mötte man genast en vägg av kritik.

Rapportförfattaren Marcus Hertz anklagades för att ”ge våldsbenägna individer en bekväm ursäkt för sin perversa illgärning” (Bawar Ismail, Göteborgs-Posten), för att ”relativisera islamistisk terrorism” (Malin Lernfelt, Ystads Allehanda) och för att stå för ”en demokratisyn som är direkt vämjelig” (Erik Helmersson, Dagens Nyheter).

Som av en händelse har nästan alla kritiker hakat upp sig på ett och samma stycke. Det rör sig om ett avsnitt där författaren problematiserar begreppet våldsbejakande extremism – inte minst svårigheten att nå fram till en tydlig definition – och i anslutning till detta har mage att påpeka att även liberala demokratier använder våld i politiska syften. Detta självklara påpekande, som är en bisak i den 80-sidiga rapporten, lyfts av vissa kritiker fram som om det vore dess huvudsakliga budskap.

Den mest ohederliga vantolkningen stod Sakine Madon för i en ledare i Expressen med rubriken ”Skadligt snömos om jihadisthot”.

Enligt Madon vill rapportförfattaren Marcus Hertz bara tala om liberala demokratiers våld och helst inte låtsas om att våldsbejakande islamism existerar. Det är ett minst sagt märkligt påstående med tanke på att ordet ”islam” förekommer på 28 av rapportens 80 sidor och ordet ”jihad” på 16 sidor. Att institutets andra rapport, som släpptes i dagarna, faktiskt handlar specifikt om det förebyggande arbetet mot våldsutövning i islams namn lär väl enligt samma skeva logik tolkas som ännu ett försök att tysta ner den våldsamma jihadismens existens.

Andra saker som upprör Sakine Madon är att ordet ”kroppar” – tydligen ”ett modeord i identitetspolitiska kretsar” – ”upprepas” i rapporten. Det vill säga hela tre gånger på 80 sidor. Madon stör sig också på att det ”hänvisas flitigt” till forskaren Masoud Kamali, som ledde en statlig utredning om diskriminering för ett tiotal år sedan. Att Masoud Kamali bara förekommer en gång i den 10 sidor långa litteraturlistan spelar ingen roll för Madon, som naturligtvis är väl medveten om att hans namn är som ett rött skynke för den högerpopulistiska opinion hon flörtar med genom sitt urskiljningslösa angrepp.

Det ironiska är att Segerstedsinstitutet knappast är en bastion för vänsterradikala idéer. Att i en rapport som handlar om den ”första linjens” roll för att förebygga extremism lyfta fram värdet av just långsiktigt förebyggande arbete är faktiskt inte särskilt revolutionerande.

Att detta arbete bör vara lokalt förankrat och en integrerad del av ordinarie verksamheter kan nog också de flesta hålla med om.

Så vad handlar högerns kritik mot institutet om? För vissa rör det sig antagligen om något så banalt som reflexmässig kritik mot alla initiativ som tas av en rödgrön regering. I synnerhet när de på något sätt handlar om att belysa och förstå rasism, som för högern är ett ickeproblem i Sverige.

Men det handlar också om ideologi och om en medveten kamp för att förskjuta det politiska fältet. Det verkligt farliga med Segerstedtinstitutets rapport är inte de konkreta åtgärder och rekommendationer den innehåller – ingen av kritikerna nämner dem med ett ord – utan att den utmanar och problematiserar den etablerade diskursen om terrorism och extremism i dag. Det gäller inte minst bilden av att Sverige ligger ljusår efter andra länder i kampen mot våldsbejakande extremism, och att detta skulle bero på att det funnits ett ”tabu” mot att prata om islamistisk terror.

I dag finns ett enormt behov av den sortens sakliga, kritiska granskningar av den ytliga och stundtals hysteriska offentliga debatten. I ett läge där en handfull experter närmast fått monopol på att uttala sig i frågorna är det angeläget att andra röster får finnas och höras.

Det borde vara självklart, även för borgerliga ledarskribenter.