Elina Pahnke

Inledare


Delningsekonomi

  • Taxiförare blockerar en aveny i Buenos Aires i protest mot lanseringen av den privata taxitjänsten Uber i den argentinska huvudstaden nyligen.
Fria Tidningen

Stryp Uber i dess linda

Förespråkarna för tjänster som Uber och Air Bnb säljer in dem som en situation som alla tjänar på. Den så kallade delningsekonomin låter kanske trevligt, men i praktiken innebär det en fullständig urholkning av arbetsrätten, skriver Elina Pahnke.

Att betala en privatperson för att köra dig, från säg flygplatsen till hemmet, låter kanske inte så farligt.

Inte heller att frakta bort en diskmaskin eller be någon att montera en möbel.

Det kallas delningsekonomi och innebär att vi lägger ut tjänster på privatpersoner.

Och det urholkar arbetsrätten fullständigt.

Förespråkarna för delningsekonomin säljer in tjänsterna som en situation som alla tjänar på. En flykt från arbetet, ett sätt att tjäna extrapengar eller rent av ett sätt att hjälpa varandra.

Högern ser det som entreprenörskap och försöker stundtals få med sig vänstern genom att prata om handlingarna som solidariska.

Som om vänstern någonsin har solidariserat med låga löner och en arbetsmarknad utan rättigheter.

Delningsekonomin har inte utvecklats lika snabbt här som i USA, där den utgör en mycket större del av arbetsmarknaden och där det inte är ovanligt att få sin tvätt vikt och ställd utanför dörren bara genom ett klick på en app, att be någon att köra flyttlasset eller, framför allt, ta en Uber istället för en taxi.

I Sverige har den mest kontroversiella delen av taxitjänsten Uber, Uberpop, förbjudits. Tjänsten, som är en slags billigare samåkningsversion av Uber, fastslogs som en svarttaxi-tjänst eftersom den bröt mot lagen genom att förarna inte hade taxikörkort.

Men delningsekonomin som fenomen växer även här. Här finns till exempel hemsidan Taskrunner där du kan be privatpersoner köra skräp, eller transportera bort en möbel, för en hundring.

Här finns också Airbnb. Genom företaget kan du hyra ut din lägenhet över natten eller under en längre tid – och på ytan är det lätt att förstå varför det slår igenom. Din lägenhet står tom och någon annan hyr den. Privatpersoner kan hjälpa varandra för en billig peng.

Men allt är inte lika soligt som på bilderna i företagets annonser som veckovis trillar in i min inkorg (där jag bland annat uppmuntras att åka till Stockholm för att se på ”alla de långa och blonda”).

Airbnb har spelat en avgörande roll i gentrifieringen av stora städer. Berlin, New York och San Francisco är bara några exempel på platser där fler och fler måste lämna sina bostäder efter att företagets affärsidé bidragit till hyreshöjningar i områden som lockar turister.

Allt medan företaget tar ut en egen procentavgift på alla bokningar.

I länder där delningsekonomin blivit normaliserad så förändras inte bara bostadsmarknaden utan också anställningsförhållandet. Egenföretagare och privatpersoner ersätter arbetstagarbegreppet och istället för att, som revolutionärer, göra sig av med chefen, så uppstår en helt ny plattform för exploatering.

Och det är just detta som är det allra mest problematiska i delningsekonomin. Anställningsförhållandet; eller bristen på det.

Chefen har fortfarande makten över ditt liv – men undslipper helt ansvaret om något händer med dig.

Vem som, rent konkret, är din arbetsgivare när du utför en tjänst genom Uber, Taskrunner eller Airbnb är otydligt, och du har inget kontrakt som garanterar vidare arbete.

Men att inte ha en tydlig anställning innebär inte att du inte arbetar.

Det betyder bara att det inte finns någon som du kan ställa till svars när något händer. Sexuella trakasserier från en kund? Det blir ditt problem. Kan du inte jobba eftersom bilen gått sönder? Det blir din räkning att betala. Vill du tacka nej till ett arbetstillfälle? Okej då, men räkna inte med att ha jobb i morgon.

I delningsekonomin är ditt arbete också beroende av rekommendationer från dina kunder, som på Uber där de uppmanas att ”sätta betyg på chauffören och ge anonym feedback om resan”.

I tidskriften Re:public beskriver Uberchauffören Mansour Allah hur ett betyg under 4,6 av 5 innebär att han inte längre har något jobb. Men också hur godtyckligt det är; hur det är vanligt att passagerare räknar med att det ska finnas snacks i bilen, en kostnad som chauffören trots sin dåliga lön måste stå för. Entreprenörernas favoritmotto ”kunden har alltid rätt” får en helt ny innebörd i delningsekonomin – det är enkelt att räkna ut att det inte blir några fler samtal från företaget om arbetstagarens betyg är dåligt.

Visst kan även arbetaren rapportera om en kund har betett sig illa.

Men det är där den avgörande skillnaden ligger; kunden är inte beroende av arbetarens pengar utan vill bara få en tjänst utförd. Arbetaren, däremot, är beroende både av företagets och kundens godkännande.

En psykisk stress, påtvingad av att du tvingas arbeta i rädsla för att förlora nästa beställning och där du måste vara trevlig oavsett vad du blir utsatt för. I delningsekonomin finns inga uppföljningssamtal om vad du eller kunden har gjort rätt och fel, där finns bara jobb eller inte jobb.

Att liberaler ser den här typen av nya arbetstillfällen som ”kreativa lösningar” (som moderaten Jessica Rosencrantz beskrev det) förvånar inte, de har aldrig arbetarens bästa i åtanke.

Men på samma sätt borde vänstern vara tydlig med att vi vänder oss emot arbeten som hotar våra löner och våra rättigheter, innan delningsekonomin har blivit ett reellt hot i Sverige. Stryp Uber i dess linda – arbetarna är underbetalda, de är ensamma och de är maktlösa.

Och låt oss istället fundera över hur vi kan revolutionera arbetet på riktigt.

ANNONSER

© 2024 Stockholms Fria