För en vecka sen pratade jag och en kollega om kroppsångest. Hon gillade inte sin mage efter två barn och såg operation som enda utväg. Några dagar senare gråter sig min sjuåring till sömns eftersom hon känner sig tjock. Händelserna är inte på något sett unika. Lika lite som Monkis oretuscherade kampanj är det.

Före Monki gjorde till exempel H&M en omtalad kampanj som Little Jinder sedan hoppade av. Den gick ut på att vara normrytande genom att bryta den stereotypa bilden av kvinnor i reklam. Dessförinnan var det Åhléns som ville bryta ”klädmaktordningen” genom att klä kvinnor i det som uppfattas som manskläder och tvärtom.

Min irritation över den typen av kampanjer ökar för varje gång och Monkis reklam får bägaren att rinna över. När jag läste rubrikerna blev jag glad. Oretuscherade bilder lät fantastiskt. Men jag hade ju glömt att det inte är det enda som gör en bild. Här syns fortfarande flest smala modeller. Inga bristningar, inga celluliter i sikte.

Den oretuscherade lilla rumpan i närbild kommer inte att ge min sjuåring mindre kroppsångest. Min kompis kommer fortfarande tro att hennes mage är onormal.

Och är det ens okej med rumpor på stortavlor, oretuscherade eller inte? Nu diskuteras förbud mot sexistisk reklam på Stockholms stads reklamytor. Förbudet skulle inte ens omfatta tunnelbanan, bara ett fåtal ytor som ofta marknadsför kulturella budskap. Alltså ett mycket litet steg framåt och ändå har förslaget ännu inte gått igenom.

London har kommit mycket längre. Förra sommaren förbjöds sexistisk reklam i kollektivtrafiken.

Kritiker menar att det är ett hot mot yttrandefriheten. Jag menar att det är ett hopp för framtiden. För jag tänker att världen skulle se bättre ut om kvinnor slapp eftersträva omöjliga ideal. Det skulle vara fantastiskt att slippa diskussioner om kroppsångest med kollegan, sjuåringen och alla kvinnor jag möter.

Jag känner inte en enda kvinna som inte har ångest över sin kropp. Tänk om skönhetsoperationer aldrig skulle behöva diskuteras. Tänk om barnen skulle slippa mötas av orimliga kroppsideal på väg till skolan varje dag.

Men tillbaka till reklamen som får hejarop när den är oretuscherad. Till trenden där företag gör reklam som ska ses som normbrytande och som få ifrågasätter eftersom det är så bra att vi går framåt, om än med myrsteg.

Kom då ihåg att Monki gör reklam för att sälja mer kläder. De har utformat en reklamkampanj som vi ska gilla och hjälpa till att sprida på internet. Monkis mål är inte att tjejer ska få älska sina kroppar precis som de är. Deras mål är att tjäna mer pengar.

Så tänk ett varv till på det här med att sexistisk reklam likställs med yttrandefrihet. Bisarrt, eller hur? Lika bisarrt som att kvinnor inte tillåts gilla den kropp de är födda med.