8 mars handlar inte om blommor och bling
Kampen är inte över för att storföretag tjänar pengar på att vara ”feminister”. Glöm inte politiken på 8 mars, manar Jessica Hallbäck.
För många har internationella kvinnodagen blivit en dag då män uppmärksammar eller uttrycker sin kärlek till kvinnan, i samma anda som alla hjärtans dag eller mors dag, med gratulationer och presenter. Kanske har de glömt att internationella kvinnodagen är en politisk dag som haft stor historisk betydelse, inte minst i Sverige.
1910 instiftas internationella kvinnodagen på den socialistiska kvinnokonferensen i Köpenhamn för att skapa stöd kring den kvinnliga rösträtten. Från 1912 uppmärksammas dagen i Sverige, men på olika datum. Först 1921 fastslås just den 8 mars, efter att ryska revolutionen splittrat arbetarrörelsen och den kommunistiska grenen tagit över uppmärksammandet av kvinnodagen.
Fram till andra världskriget förbjuds kvinnodagen i länder med fascistiskt och nazistiskt styre. Vi i Sverige uppmärksammar den inte förrän 1971 igen, då feministiska Grupp 8 demonstrerar i Stockholm för fri abort.
Grupp 8 kämpade bland annat för rätten till arbete, lika lön, daghem till alla barn, fri abort och mot pornografi. Många krav drevs igenom. Vi har fri abort och förskola till alla barn och 1999 kom sexköplagen. Feministiskt initiativ och kvinnojourernas organisation ROKS hade knappast funnits utan Grupp 8. Och i dag anses sig fler vara feminister än på 1970-talets början.
Ja, till och med företag säger sig vara för kvinnorättsfrågor i dag. Men det är bara ett sätt att kapitalisera på feminismen. Som H&M:s reklamkampanj Ladylike som skulle ”omdefiniera kvinnorollen”.
Många verkar uppleva det som ett stort steg framåt när företagsjättar tar upp frågan. Som om kampen på markplan inte längre behövs. Men att storföretag börjat tjäna pengar på att vara ”feminister” betyder inte att den feministiska kampen är över.
En del av mig räds en sådan utveckling. Jag blir rädd att det snart säljs vykort som gratulerar kvinnor på ”den egna dagen”. Att kvinnor uppmärksammas med presenter, istället för att vi uppmärksammar män som slår kvinnor. Rädd att internationella kvinnodagen blir ännu ett kapitalistiskt jippo, inte en dag som protesterar mot att 70 procent av alla fattigpensionärer är kvinnor.
Den delen av mig tycket att det är viktigt att skriva texter som den här. Texter som påminner om varför vår kamp är lika viktig nu som på 1970-talet.
Att gång på gång påminna om att historiens feminister är lika viktiga som framtidens. Och att det inte är företag som kommer att få våldtäktsmän än dagens 3 procent i fängelse.
En annan del av mig gläds åt alla listor jag ser i mitt internetflöde, med tips på vad en ska säga till män som gratulerar en den 8 mars. För jag vet att det finns fantastiska feminister som kämpar dagligen med jämställdhetsfrågor.
Jag hoppas bara att listorna når alla dem som inte har en susning om hur politisk dagen är och att de inser att den feministiska kampen inte är över på länge. Att vi tillsammans likt Grupp 8 ska kämpa för våra rättigheter och inte låta företag göra feminismen till något att tjäna pengar på.
Några Grupp 8-krav
• Grupp 8 bildades i Stockholm den 8 maj 1968 av Barbro Backberger, Birgitta Bolinder, Gunnel Granlid, Birgitta Svanberg, Greta Sörlin, Ulla Torpe, Anita Theorell och Åsa Åkerstedt. Dess slogan var ”det privata är politiskt” och 1972 fanns ett 40-tal lokalgrupper i Stockholm. 1971–1996 utgavs tidningen Kvinnobulletinen.
• Några av gruppens krav:
• Arbete: nej till kvinnan som arbetskraftsreserv
• Daghem: nej till konjunkturstyrd barntillsyn
• Utbildning: nej till kvinnoyrken – låglönejobb
• Kamp mot kapitalismens arbetslöshet
• Gratis daghem åt alla barn
• Förkortad arbetstid för alla med bibehållen lön
• Kamp mot den sexuella exploateringen
• Kamp för kvinnans frigörelse