Jag träffade Sara och Sole första gången i Barcelona 2013. Spanien hör till mina favoritländer, men jag har alltid tänkt att det politiska läget är bättre i Sverige. Att jag som svensk har ett friare liv.

Det kanske jag har. Men inte om jag hade varit lesbisk, haft barn tillsammans med min partner och hade flyttat från Barcelona till Stockholm. Då hade jag förlorat min rätt till barnet. Och jag hade varit tvungen att gå igenom en lång juridisk process för att adoptera mitt eget barn, som jag stått som vårdnadshavare till sedan det föddes.

När Sara och Sole påbörjade sin insemination i Spanien skrev de på papper om samtycke, det vill säga att båda automatiskt blir vårdnadshavare när barnet är fött. Hade de bott i Stockholm då hade de fått göra samma sak, men bara så länge inseminationen skett inom våra gränser. Hade de av olika skäl varit tvungna att utföra inseminationen utomlands hade det enda alternativet varit en så kallad närståendeadoption vilket bara kan göras när barnet har fötts.

Den andra föräldern saknar då alltså såväl rättigheter som skyldigheter inför sitt barn till dess att adoptionen har godkänts.

Ett sådant fall är anmält till diskrimineringsombudsmannen i Malmö. Det handlade om insemination som gjorts utomlands. Saras och Soles fall har inte samma bakgrund men utgången är densamma. Mamman som inte burit barnet får inte automatiskt gemensam vårdnad, trots att det finns födelsebevis där båda står som vårdnadshavare.

Myndigheterna tog alltså bort den ena mamman. De tog bort Sole och hennes barns rätt till sin andra förälder. De riskerade att ett barn skulle bli föräldralöst om Sara plötsligt skulle gå bort under tiden som myndigheterna i Stockholm ber om nya papper.

Men kallduscharna slutar inte där. Det tog nämligen sex månader för myndigheterna att berätta att deras barn numera bara har en vårdnadshavare. Och det hände av en slump, det var ingen som aktivt berättade hur det stod till. Ingen berättade heller för dem hur de skulle gå tillväga när de flyttade hit. Och ingen verkar veta hur de ska göra nu för att städa upp oredan. Att snabbt ordna så att deras barn ska få tillbaka rätten till båda sina föräldrar.

Det är ofattbart att som mamma tänka på hur det känns att inte längre ha vårdnaden till sitt barn. Att behöva tänka tanken att mitt barn kunde ha blivit helt föräldralöst om något skulle ha hänt min partner är svindlande. Det gör mig illamående av ångest. Att Sverige inte har kommit längre gör mig besviken.

Jag har inte varit insatt i hur det är att vara lesbisk och skaffa barn, det har inte varit min kamp. Men efter att ha talat med Sara och Sole gör jag det till min kamp också.

För medan en pappa får vårdnaden automatiskt, även om det sker via insemination, ska Sole överraskas med att fråntas en vårdnad hon redan fått.

Det kan aldrig vara okej, inte för någon familj. Oavsett kön på föräldrarna. Oavsett var barnet har blivit till, och vilka föräldrar barnet är älskat av.