Inte bara Akademien: riv de sista bastionerna
Adeln och kungahuset är andra sfärer med starka hierarkier, unkna värderingar och kompiskorruption.
De scener som nu utspelar sig kring Svenska akademien är ett modernt drama om ryggdunkar, ränker och rävspel. Vad har egentligen försiggått inom Börshusets insynsskyddade väggar?
År 1786 instiftade Gustav III detta kungligt skyddade sällskap bestående av ”ett Samhälle af Aderton Herrar ock Män, till Svenska Språkets stadgande ock upodlande, samt till öfning för Vältaligheten ock Svenska skaldekonsten”.
Sedan dess har samhället förändrats, bara drygt 130 år tog det tills den första kvinnliga ledamoten Selma Lagerlöf valdes in 1914. Men moderna föreställningar om jämställdhet och jämlikhet, öppenhet och transparens har inte tagit sig hela vägen upp till andra våningen i Börshuset, eller till andra sfärer.
Vi lever i ett demokratiskt samhälle, brukar det heta. Jag säger bara successionsordningen. Och Akademiens slogan skulle kunna vara ”In it for life”. Har man en gång kommit hit blir man aldrig mera fri, sjöng Hoola Bandoola Band om slavarna i botten av Kung Keops pyramid. Det gäller även i toppen.
”Akademien har blivit en sektliknande institution”, säger Kerstin Ekman i en DN-intervju efter avslöjandena kring Kulturprofilen. Hon är akademiledamot med stol nummer femton och har inte deltagit i arbetet sedan 1989. På hennes plats gapar en tom stol, så även på författaren Lotta Lotass plats. Hon har inte deltagit på två år. Så välkomna var kvinnorna.
Den antiauktoritära nya vänstern som ibland samlas under epitetet 68-rörelsen bidrog till att riva murar och öppna upp samhället på många plan. Men det var över 40 år sedan. En förändring av den omfattningen har vi sedan inte sett, snarare har gamla hierarkier och värderingar återfått sin forna kraft. Metoo är ett tecken på en ny antiauktoritär våg, så som en sådan kan se ut idag.
Det gamla samhällets präktigaste försvarsverk skakar nu. Vi ser förstås bara en bråkdel i medierna. Metoo ljuder från gatan till Akademien, men är kanske särskilt revolutionerande i samhällets hemligare instanser. Ta debatten om kungens ”kaffeflickor” som kom några år för tidigt. Tove Meyer, en av journalisterna bakom boken Den motvillige monarken (2010), ställer frågan på Twitter hur den skulle ha tagits emot idag: ”Om det fortfarande hade varit vi som författare som setts som skandalösa och inte männen som beställt kvinnor i beskydd av Säpo”?
De Aderton är inte den enda ålderdomliga institutionen i Sverige med bristfällig insyn, odemokratiska regler, unkna värderingar och kompiskorruption. Det finns närmare 20 svenska akademier med kunglig sanktion. Konstakademien från 1735, Vitterhetsakademien från 1753, Svenska akademien från 1786. Med stiftelser och fonder skyddade från insyn har de makt att belöna och bestraffa.
Vi har aristokratin och det av Björn af Kleen granskade feodala systemet fideikomiss där sonen, aldrig dottern, ärver gods. Ja, adeln saknar politisk makt, 1723 års privilegier för ridderskapet och adeln upphävdes 2003. Men även om den svenska adeln inte har haft reella privilegier på länge finns det fördelar inte bara i titlar och status utan förstås i det som alltid glöms bort, ägandet. De flesta fideikommiss har förvisso avvecklats, men de som finns kvar hör till de största privata lantegendomarna i Sverige. Adelns historiska betydelse är inte borta. Riddarhuset förvaltar också ett stort antal stiftelser som delar ut understöd, främst till sina egna medlemmar.
Vi har homogena elitsamhällen som Djursholm där makt, pengar och ruttna värderingar går i arv och barnen fostras till ledare, som företagsekonomen Mikael Holmqvist visat i boken Djursholm: Sveriges ledarsamhälle (2015).
Universitets- och sjukhusvärlden, militären och polisen är exempel på arbetsplatser där starka hierarkier, titelsjuka och begränsad insyn råder.
Kungahuset ska vi inte ens prata om.
Maktens män (och ett fåtal kvinnor) har alltid belönat sig själva och varandra, ryggdunkat, konspirerat, smidit ränker, hållit varandras ryggar. Stuckit kniven i illojala och utnyttjat svaga grupper.
Ska pyramiderna till sist bli deras grav? Kanske är det vår tur nu. Håll andan och njut när bastionerna rämnar.