Wow! Horseface är årets trevligaste överraskning. Det tar bara 40 sekunder av inledande No niin, jääkausi för att konstatera att albumet Jääkausi är en mindre popsensation. Och det blir bara bättre ju längre in man tar sig i Horseface sprudlande och upplyftande fullängdsdebut.

Umeåkvartetten, som bildades 2013, består av Hanna Kangassalo, Robert Tenevall, Ellen Dahlgren och Erik Selim Lundkvist, tidigare har de medverkat i band som Bombettes, Knugen faller och Pharadox.

Som influenser nämner bandet brittiska postpunkband som Raincoats och Flying Lizard. Det stämmer också ganska bra.

Speciellt går mina tankar till Raincoats tredje, och ganska underskattade, album Moving, där det experimenterades flitigt med stråkar och afrikanska rytmer. Lägg till Young Marble Giants minimalistiska poputflykter och plussa på med japanska OOIOOs energi så har vi ringat in bandets sound ganska hyfsat.

Refererande till tidigare band är en kritikersjuka. Horseface står stadigt på egna ben och gör musik som känns både utmanande och inbjudande på samma gång, och när de är som bäst skimrar deras musik ikapp med norrskenet.

Finska är språket som texterna framför på. Fonetiskt passar finskan utmärkt till den kantiga och rytmiska musiken. Ett problem är att jag inte förstår språket. Att Jääkausi betyder istid förklaras i presstexten. Något gåtfullt kan tyckas, musiken är nämligen långt ifrån kylig, värmen och energin går raka vägen till hjärtat.