Kvällssolen skiner över Årstafältet. Ett trettiotal killar och tjejer stormar fram emot varandra så att gräset yr. Skuldror och huvuden slår in i varandra, det är tur att alla bär tandskydd.

– För mig är Berserkers ett bevis på att lagsport kan vara kul. Det får mig att må bra. Man känner sig alltid välkommen. Har du haft en dålig dag på jobbet kan du komma ner och bli blöt, kall och blåslagen av dina bästa kompisar, och må som en gud efteråt. Det är lite ”Fight Club” fast på ett snällt sätt, säger Mikael Antonsson, 43 år, som bor med sin man precis ovanför Berserkers hemmaplan Årstafältet.

– Jag har ju förstått att hade jag gått med i någon annan klubb så hade jag inte haft lika kul. Det är mer elittänk på andra klubbar. Här tycker vi att alla ska få vara med. Att alla kan utvecklas. Jag har aldrig varit så här vältränad i hela mitt liv, och det är när jag är som äldst! säger Mikael och skrattar.

Stockholm Berserkers startade 2011 efter att flera gaykillar känt att de ville komma bort från homofobi och diskriminering inom idrotten.

– Då var det ju ett rent gaylag, bara för homosexuella killar. Men nu är det mer blandat. Jag tror att de nya är heterosexuella, jag vet inte, jag frågar aldrig. Så länge de förstår att alla är välkomna, att de inte trycker ner någon för deras sexuella läggning, politisk åskådning, religion eller härkomst. Vi har haft allt från poliser till gömda flyktingar hos oss, säger Mikael.

Två nya killar har kommit med när SFT deltar under ett träningstillfälle vid Årstafältet. Blickarna flackar nervöst mot motståndargruppen som de ska komma förbi med bollen. En av killarna lyckas. Han springer om motståndarna och möts av jubel och applåder från hela laget.

Idag har många inom gayrugbyrörelsen gått från att använda begreppet gaylag till att säga inkluderande lag. För medlemmarna kan det då handla om allt från kroppsform till idrottserfarenhet. Om att alla får chansen att pröva.

– Vi har förståelse för att en del som aldrig ens har sett en boll förut spelar. Istället för att säga att ”du var inte bra nog, du får sitta på bänken” så ser vi det som en underbar chans att skulptera en ny person till hur vi vill att en rugbyspelare ska vara, säger Daniel Wadsworth, en av lagets tränare.

Varför behövs det ett gay/inkluderande lag inom svensk idrott?

– Man har alltid sagt att idrott rör politiken framåt, men så är det inte, på många sätt tar det längre tid i idrotten än i resten av samhället. Det finns ju en ganska hård jargong i omklädningsrummen, man använder ord om hbtq-personer som skällsord, och det ökar i en tävlingsmiljö. Det kan också handla om negativa påtryckningar, du får inte spela i en viss position för du är för fet eller inte snabb nog. Vi arbetar aktivt med att titta på hur vår ton påverkar våra medlemmar. Många som kommer hit är extra känsliga på grund av tidigare upplevelser, säger Daniel.

Berserkers är en del av paraplyorganet IGR, International Gay Rugby. Flera andra lag har precis som Berserkers gått över till att inkludera andra än bara gaykillar. Daniel menar att det inte är någon slump att just rugby har blivit så populärt som inkluderande lagsport, och inte till exempel fotboll.

– I rugby har du så många olika positioner, med olika kroppsbyggnader, styrkor och svagheter. Man behöver varandra på ett annat sätt. Sporten är också väldigt social, fotbollen har inte riktigt det här att man tar en bira med motståndarlaget efteråt. Och rugby är heller inte lika individuellt.

Även om Berserkers har undvikit elittänk har laget haft flera segrar. I april spelade de på Union Cup i Madrid och kom på femte plats av 36 lag.

– Det var lite av en chock, berättar Daniel. I Sverige spelar vi mot lag som har ungdomssektioner, som har löpande band, både tjej- och killdivisioner och vi rekryterar vuxna som aldrig sett en boll förut. Man nöter och nöter och förlorar gång på gång. Och så kommer vi dit och vinner en pokal i silverslutspelet.

Under årens lopp har också allt fler tjejer sökt sig till Berserkers. Förra året startades lagets egna damlag. Alla klubbens intäkter ska delas jämnt mellan de båda lagen. Ester Söderling, 26, har spelat med damerna i ett år.

– Det är första gången jag känner att jag är en del av ett lag. Det är det som ger mig peppen att träna och vilja komma dit för att bli bättre. Inte bara för mig själv utan för mina lagkamrater, och inte för att ”bli snygg”, utan för att jag själv vill.

Många killar utanför IGR har svårt att förstå att tjejer kan spela rugby, de tror att de måste vara försiktigare, menar Ester.

– Killar utanför IGR har frågat om det är okej att de tacklar mig. Liksom, vad tror du? Står jag på en rugbyplan i rugbykläder, varför skulle jag inte kunna ta en tackling?

Gemenskapen inom Berserkers har hjälpt många i laget att utvecklas, även utanför planen, berättar Ester.

– Jag och några i damlaget träffades några gånger i månaden och pratade om till exempel viktproblem eller psykisk ohälsa. Att ha den gruppen och prata om våra erfarenheter hjälpte väldigt mycket. Det hade ju inte med rugbyn i sig att göra, men det växte ändå ur den gemenskap som vi har i klubben.

Idag får damlaget spela i allsvenskan, något Ester ser som deras största seger.

–Vi har gått från några tjejer till idag runt trettio medlemmar. Sedan är det klart att vi är många som är nya, vi har mycket att lära och att har inte alltid fullt lag på träningar, säger hon. Målet är att bli tillräckligt många i laget för att alltid ha full grupp på träningar och matcher.

För Mikael handlar framtidsmålet bland annat om ett eget klubbhus.

– Jag hoppas att vi kan få så många sponsorer att vi kan starta ett eget klubbhus och ett ungdomslag. Att få träna barn och lära dem vad en god lagsport är. Att man kan vara skittuff mot varandra, men samtidigt hjälpa och lyfta andra.