Välfärdsstaten ska skydda de fattiga
Fattigdom blir extra påtagligt för somliga under sommaren och sommarlovet, samtidigt som det sticker i ögonen på vissa att fattiga familjer erbjuds hjälp, skriver Rojin Pertow
I Dagens Nyheter den 3 juli läste jag ett reportage där man hälsat på hos Stadsmissionens sommarverksamhet för fattiga unga, Unga station på Södermalm i Stockholm. Enligt Barnombudsmannen lever 380 000 barn i Sverige i relativ fattigdom och 160 000 lever i absolut fattigdom. Det innebär att man inte har råd med livets mest grundläggande behov, som mat och kläder. Unga station hjälper fattiga familjer med sådant. Nu under sommarlovet hjälper de även till med aktiviteter, barnen och deras vårdnadshavare får åka på utflykter till exempelvis Kolmårdens djurpark.
Verksamhetschefen Erica Sandin framhåller att det kanske kan sticka i ögonen på vissa att de erbjuder dessa aktiviteter, men att det är viktigt för verksamheten att fattiga barn ska kunna få göra sådant som andra barn gör på sommarlovet. Så att de kan känna sig som en del av ett sammanhang och en gemenskap.
Det stämmer nog, det som Erica Sandin säger. Det kan irritera många att fattiga barn ska kunna leva på samma villkor som andra barn. Det är förmodligen samma mekanism som gör att många stör sig på att traumatiserade flyktingar får någon slags hjälp och bidrag av staten när de först kommit till Sverige. Eller att de över huvud taget får komma till Sverige och ta del av någonting de inte jobbat för. Denna oginhet återkommer ofta i den allmänna debatten, frågan som ställs på sin spets är då: är det rätt att andra ska få ta del av någonting de inte arbetat för? Den ledande premissen är att fattigdom är ett slags val, att man kan sluta vara fattig om man verkligen vill det.
Jag påminns om när journalisten Janne Josefsson gjorde ett reportage om fattigdom för SVT:s Uppdrag granskning, 2013. Där konfronterade han en kvinna som rökte och implicerade att hon kunde ha lagt de pengarna på någonting vettigare än cigaretter. Men skillnaden mellan att vara fattig och att kunna klara sig skapligt ska väl inte vara ett paket cigg? Om marginalerna är så små att det står och faller med 60 kronor, ja då är man redan fattig oavsett om man röker eller inte.
Skuldbeläggandet av fattiga går hand i hand med idén om den egna förträffligheten. Antingen är det personer som själva aldrig levt i fattigdom eller de som någon gång tagit sig ur fattigdomen. Det sistnämnda är beundransvärt förstås, men att mot alla odds lyckas ta sig ur det självreproducerande tillståndet fattigdom är definitivt inte någonting alla har möjlighet till. Otaliga fattiga personer och organisationer som jobbar med fattigdom vittnar om hur den förökar sig själv. När du inte längre har råd att betala räkningarna slås det på påminnelseavgift och inkassokrav, som du sedan måste låna till. När du har lånat måste du betala tillbaka med de pengar du eventuellt får in vid ett senare tillfälle, vilket gör att dina aktuella utgifter blir lidande. Och så vidare.
Det är emellertid inte bara lite medmänsklig hygglighet som står på spel när fattiga skuldbeläggs. Det är välfärdsstatens hela fundament. Vi som kan jobbar och betalar skatt så att de som av någon anledning hamnat på efterkälken inte ska behöva lida så mycket. Det finns massor av anledningar till detta. Det är schysst, empatiskt, det bygger ett starkt och välmående samhälle, människor som inte kan bidra i dag kanske kan göra det imorgon om vi hjälper dem på vägen, et cetera.
Så är vi fostrade i Sverige och det ska vi hålla högt. ”Var och en för sig, klara sig den som kan” är nyliberalt trams som har till syfte att leda till nedmontering av välfärdsstaten.
Jag betalar gladeligen några kronor för att fattiga barn ska få uppleva en sommar som åtminstone förnimmer om andra barns. Jag kan även tänka mig att skatta en femma extra så att alla de som dras med den tråkiga ovanan rökning kan få sig ett paket och slippa hantera abstinensbesvär samtidigt som ekonomisk oro.
För vad fattiga gör med sina slantar bryr jag mig inte ett dugg om, det viktiga är att ingen ska vara fattig till att börja med.