Recension


Film
I called him Morgan
Regi: Kasper Collin
Sverigepremiär: 25/12 på SVT

  • Jazztrumpetaren Lee Morgan levde ett hårt liv och sköts ihjäl när han var 33 år gammal av sin sambo, Helen More.
Fria Tidningen

Mörka personöden med jazzig twist

Även för en jazznovis är dokumentären I called him Morgan om jazzlegenden Lee Morgan sevärd. Ren magi uppstår, skriver Rojin Pertow.

Dokumentärer vars eget material i stort sett endast är så kallade ”talking heads”, intervjupersoner som filmas medan de sitter och pratar, brukar generellt inte imponera speciellt. Dessa paras allt som oftast ihop med arkivbilder som ju i ärlighetens namn är någon annans material. Men i den svenskproducerade dokumentären I called him Morgan uppstår ren magi.

Jag kan tyvärr ingenting om jazz, men denna dokumentär lyckades trollbinda ändå. Man kan bara föreställa sig vad den gör för personer med ett intresse för genren. Regissören, svensken Kasper Collin, följer den legendariske jazztrumpetaren Lee Morgans liv och leverne så som en annan följer linjer på en karta. Med fingret lätt tryckt mot papperet börjar man i det ena hörnet och stryker längs med konturerna av ett land för att få en känsla för dess form och funktion. Precis så följer Kasper Collin i Lee Morgans konturer. Vi börjar med att han upptäcktes som sextonåring av en annan jazzlegendar, maestron Dizzy Gillespie, och låter fingret vandra längs med hans tragiska och korta livslinje av uppgång och fall.

Eller nej, backa bandet. I called him Morgan är mer än bara berättelsen om Lee Morgan. Den handlar precis lika mycket om hans sambo Helen More, som sedermera sköt honom till döds. Det är en mörk kärlekshistoria som skiftar i purpur, karmosin och becksvart. Medan vi följer Lee Morgans konturer berättar Helen More sin historia. Däri ryms också en berättelse om det segregerade USA på 1960-talet. Fattiga, svarta, kvinnor och de utstötta i samhället. Alla är med på ett hörn. Dokumentären är kompromisslös i vems röst som får höras: inte ett spår av de förhärskande klasserna. De som den handlar om får berätta själva.

Helen More var en ”It girl” i 1960-talets New York. Hon hade en air av coolhet och stil som gjorde att hennes lägenhet på 53:e gatan var ett välbesökt tillhåll för stadens alternativa kulturelit. Samtidigt var hon också öm och vårdande, bjöd in de som sett bättre dagar och gav dem en varm famn och ett mål mat. Lee Morgan var inget undantag. När han kom till Helen, 12 år yngre och utan jacka mitt i vintern, gjorde hon som hon brukar. Hon såg till att han blev mätt och klädd. De två utvecklade så småningom en kärleksrelation där Lee fick allt han behövde i en och samma kvinna: en moder och en älskare.

Men Lee tänjde på hennes tålamod och generositet. Helen, som tog in ett ungt, fruset och heroinmissbrukande underbarn och närde honom tillbaka till livet, fick efter några år ställa sig i bakgrunden medan Lee festade loss med andra kvinnor på New Yorks hippa inneklubbar.

Lika säkert som Helen hade gett Lee liv så tog hon det. Hon sköt honom en februarinatt när hon hade fått nog. Helen fälldes för mordet och satt av ett reducerat fängelsestraff för att under sitt resterande liv ägna sig åt kyrkoverksamhet. Hon dog i frihet 1996.

Det är inte meningen att vi ska sympatisera mer eller mindre med någon av karaktärerna vars öden rullar förbi i I called him Morgan. Det är en berättelse i ordets sanna bemärkelse. Filmen vill visa oss ett stycke historia och det gör den med bravur. Arkivbilderna är smärtsamt snygga och sättet Helens ljudspår rullar som ett narrativ till dem är genialt. Det är som att se en gripande och initierad fotoutställning om någonting som känns overkligt samtidigt som det i allra högsta grad varit mångas verklighet.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Stockholms Fria