De kommer från förorten. Hökarängen, Blackeberg, Bagarmossen. Som en tsunami stormar de rakt in i medelklassens och högborgerlighetens värld, gör vad de vill i den och lyckas bli delaktiga, på sina egna villkor. Världen kretsar kring Jonatan och Subbe, inte tvärtom. De är okrossbara.
Martin Jonols, som tidigare har varit skådespelare och skrivit pjäser för Radioteatern, skrev sin romandebut Okrossbar (Ordfront) i en stuga i Hälsingland.
– Min tjej kommer därifrån. Det var lugnt och skönt där uppe, det är lättare att koncentrera sig där, säger Martin Jonols.
Boken utspelar sig i skiftet mellan 1970-och 80-tal och innehållet är till stor del självbiografiskt. Jonatan och Subbe startar svartklubb, skriver pjäser och spelar i punkband. Martin Jonols berättar att han hängde i punkkretsar på den tiden, och att musiken och teatern blev hans sätt att överleva en kaotisk ungdomstid. Han var också med i den underjordiska teatergruppen Sputnik, som bland annat uppförde en pjäs baserad på Joakim Pirinens serie Socker-Conny.

I likhet med sina huvudkaraktärer har Jonols arbetat på posten. Arbetskamraterna är särlingar: där finns Harry, som tafsar på småflickor, Krabban, som bor i en friggebod full med porrfilmer, Hansen, bitter för att han aldrig blev förman och så medelålders alkoholisten Fille som tog sabbatsår från sina medicinstudier för 20 år sedan, åkte till Paris och fortfarande inte kommit ur den där rödvinsfyllan han klev in i på Gare du Nord.
– Det är inga överdrifter, säger Martin Jonols. Det var en bra erfarenhet att jobba där. Man träffar på människor som är speciella, som man inte skulle träffa annars. Om man vill skriva om livet är det bra att ha ett sånt jobb.

Punkens kompromisslöshet är skildrad på pricken, och tillvaron kretsar mycket kring våld och droger. Samtidigt finns hos Jonatan en stor sårbarhet. Han söker desperat efter ömhet och kärlek och hamnar på sjukhus efter att ha försökt begå självmord. För att överleva i den skitiga tillvaron har han hjälp av den hämndlystne aztekiska guden Quetzalcóatl, som ger ömsom råd, ömsom direkta uppmaningar. Det är en figur som Jonols beskriver som både bra och dålig.
– Det är någon form av inre reservkraft. Ibland är den bra, ibland är den hotfull. Det är en sorts överlevnadsstrategi.
Och överleva måste man, eller gå under, i en ond och kapitalistisk värld. Martin Jonols menar att det var lättare att vara ung på den tiden, att punken och proggen fungerade som en frizon.
– I dag har det blivit svårare att vara sig själv och utveckla sitt eget sätt att leva. Det har gått tillbaka, inte minst vad gäller könsroller. De kommersiella krafterna har tagit ett starkare grepp om människorna, säger han.
Han hoppas därför att många ungdomar ska läsa boken.
– I den åldern är allt kaotiskt och svårt, man försöker hålla sig hel. Det skulle vara kul om de kände sig inspirerade och starka när de läser den.
Ungdomens sexuella frustration går också som en röd tråd genom boken. Jonatan och Subbe är ständigt ute efter sex. Deras sätt att se på sin omgivning får styra beskrivningen av kvinnorna, som har honungsbröst, fylliga bröst och gammaltestamentliga bröst.

Håller du med om att du har skrivit en väldigt manlig roman?
– Ja. Det handlar ju om ett killgäng. Jag har ansträngt mig för att skildra hur de är, utan att det ska uppfattas som nedvärderande.
Okrossbar har vuxit fram ur en pjäs som Martin Jonols skrev medan han gick på Dramatiska institutets radiolinje. Pjäsen är kärnan, därutöver har mycket tillkommit under ett par års skrivande. Den är skriven i bilder, säger han. Inspirationen till bildspråket kommer bland annat från Strindberg, en superidol.

Om någon vill göra film av den, skulle du gå med på det?
– Ja, om det inte var kommersiellt. En punkig film.