I pjäsen Min bästa vän möter vi tre kvinnor i 30-årsåldern, tre barndomsvänner som delat det mesta men som gått skilda vägar och inte setts på många år. Nu ska de tillbringa en skön helg tillsammans i en stuga på franska landsbygden och återuppleva gamla tider. På gott och ont visar det sig snart. För hur tacklar man situationen när invanda konkurrensförhållanden ständigt gör sig påminda, när undanträngda minnen och gömda hemligheter dyker upp, så obehagliga att de inte går att bära?

Den svarta komedin Min bästa vän dissekerar vänskap som fenomen och tar upp svåra ämnen som avundsjuka, förtryck och utanförskap. Pjäsen är skriven av den hyllade brittiska pjäsförfattaren Tamsin Oglesby och är den fria teatergruppen Referens debut. Ensemblen lyckas bra med att problematisera karaktärerna, som trots den uppenbara risken inte förenklas till schabloner av ondska och godhet, utan istället får liv som psykologiskt sammansatta personligheter.
Vänskapstrions nav är den naiva, kringtassande Em (Emelie Carlsson) – hon som hållit kontakt med de båda andra under alla år men som aldrig riktigt fått vara med ändå. Den präktiga Bee (Sara Bergsmark), som trycktes ner av de andra under barndomen, har utvecklat en svart bitterhet och inte hjälpts upp av en lyckad yrkeskarriär.
Pjäsens femme fatale Chris (Marlene Jonsson), duperande och lätt vulgär, var den som ledde mobbningen av Bee men som egentligen alltid såg upp till sin klipska väninna – för du var alltid bättre än jag, viskar hon avundsjukt vid ett tillfälle när de båda andra lämnat scenen.
När en grupp unga och oerfarna skådespelare ställer sig på scenen kan känslan av att bevittna en skolpjäs lätt infinna sig, må så vara att detta beror på fördomar och samhälleliga referensramar. I stort klarar sig Teater Referens från denna jämförelsefälla. Skådespelarna har karisma och utstrålar den medvetenhet och skärpa som krävs för att leva sig in i och med trovärdighet återge en karaktärs tankar och känslor.

Med några få undantag, där det stapplar lite och en nyfödd valps fumlighet gör sig påmind i rörelser, scennärvaro och regimässiga grepp, är Teater Referens hemma. Framför allt är det modigt att debutera med en pjäs som drar så mycket till sin spets. Min bästa vän lämnar mig med en känsla av obehag men samtidigt med en hel del viktiga funderingar.