Som för många andra gick min första bekantskap med Olof Lagercrantz via intresset för en annan författare: Stig Dagerman. Lagercrantz Dagerman-biografi är en stilistisk pärla, och när jag läste den i tonåren slog det mig hur genuint intresserad författaren var av personen han tecknade. Boken väckte sannolikt lika mycket min längtan efter ärlig litteratur – och journalistik – som Dagermans egna texter gjorde.
Senare gav mig Om konsten att läsa och skriva, ännu en modern klassiker, en analytisk blick jag nu kan tycka att gymnasieutbildningen oftare borde ha erbjudit. Tänk hur många författarämnen som går förlorade för att de inte har de rätta kontakterna eller de engagerade mentorerna. Jag hade förvisso det senare i min svensklärare, men också i Olof Lagercrantz – även om jag vid den tidpunkten inte var medveten om det.

Medvetenheten om Olof Lagercrantz betydelse för egen del väcks först nu, när jag i min hand får ett nära 600-sidigt urval av den store publicistens artiklar och dagboksanteckningar. Vårt sekel är reserverat åt lögnen samlar drygt 60 års visdom mellan pärmarna, och är en på samma gång personlig och samhällelig utvecklingshistoria.
Från att ha vuxit upp i borgerlighetens finrum blir Lagercrantz en skarp, kulturradikal vänsterman. Och så har också samhället och människorna däri förändrats från 1930-tal till 90-tal: ett strävsamt jantefolk smittade av rasbiologi och förkastlig kvinnosyn har blivit relativt jämställda, men förlorade i själen, ointresserade av natur, poesi och skönhet, endast konsumerande och reproducerande. Småföretagare hela bunten.

Niklas Nåsander, som har sållat bland Lagercrantz artiklar och här sammanställt 132 av dem, har utfört en sann kulturgärning som det så vackert heter. Om Olof Lagercrantz politiska texter har föråldrats, som Expressens Per Svensson säger i en intervju med tidningen Journalisten (10/07), känns många av hans artiklar från 1930- och 40-talen förvånansvärt aktuella.
I Kvinnan och kärleken i modern dikt beskriver Lagercrantz hur föreställningen om den nakna gudinnan, vars uppgift är att hela mannen och fungera som en motpol till oordningens tidevarv, ger återklang hos moderna diktare som Johannes Edfelt eller Artur Lundkvist. Jämför med en Lundell eller Stefan Sundström. Mycket litet har förändrats sedan 40-talet.
Intresseväckande är det att upptäcka de försvarsmurar Lagercrantz ibland måste bygga upp för att behålla respekten hos sin tids borgerlighet, den som slogs med näbbar och klor för att hålla kvar kvinnan vid spisen. Sedlighet var tidens melodi och i den brytningspunkt Lagercrantz befann sig tvingades han iaktta viss försiktighet. Tiden gjorde honom djärvare.

Som nybliven kulturchef på Dagens Nyheter, för 56 år sedan, skrev Olof Lagercrantz artikeln Kulturdebattens villkor. Den vittnar om hans förmåga att liksom skåda in i framtiden. Tankarna går osökt till vår egen nyfriserade, arroganta borgerlighet, men lika mycket till den socialdemokrati som för varje år gått längre högerut: Till sin inre struktur börjar socialdemokratin alltmer uppvisa likheter med konservatismen, och auktoritetstron breder här dagligen kraftigt ut sig. Och vidare: Makten för nu en gång med sig vissa avigsidor, och kulturen kommer alltid att sitta trångt vid dess bord. Inom socialdemokratin börjar man redan veta vad kultur är, är vissa värden fixa, undandragna kritik.
Olof Lagercrantz kom att bli ännu vassare. Syndikalismen har gjort avgörande intryck på honom, berättar han i en intervju med Arbetaren 1969. Han var republikan, anklagades för att hysa kommunistsympatier och var i ständig konflikt med DN:s ägare Bonniers. Tidigt oroades han över bristen på fria röster i medierna. I artikeln Bonniers ställning från 1975 levererar han välformulerade kängor åt Bonnierfamiljens iver att växa.
Lagercrantz farhågor visade sig stämma. Mediemarknaden har blivit ännu snävare, allt färre aktörer sätter dagordningen och bestämmer vad som är viktigt och oviktigt.
Den livaktiga kulturdebatt och intellektuella öppenhet som Lagercrantz efterfrågade finns i dag i tidskrifter, kanske framför allt på nätet. Dagstidningarna har mer och mer blivit ett slags nöjesapparater. Jag tror inte att han uppskattade en sådan utveckling.
Olof Lagercrantz är en ständig källa till inspiration och förtjänar att upptäckas av dagens unga. Karneval förlags artikelsamling är utmärkt som både introduktion och fördjupning. En bok man ofta kommer att ha anledning återkomma till.