Alla kungens män och Den innersta kretsen är bara några av den senaste tidens mer eller mindre lyckade exempel. Nu kommer Frankrikes bidrag – den politiska thrillern Maktens rus, regisserad av kultregissören Claude Chabrol och med kreddiga Isabelle Huppert i huvudrollen.
När högt uppsatta domaren Jeanne Charmant-Killman (Isabelle Huppert) tilldelas fallet där storbolagschefer anklagas för förskingring och mutbrott, grips hon av en spirande lust att klämma åt pamparna. Med en blygsam socioekonomisk bakgrund och som ensam kvinna i en mansdominerad bransch, drivs hon av en inre längtan att trampa på dem som i andra lägen kunnat sätta sig på henne. Men när härvan blir allt trassligare och hon själv erbjuds den ena förmånen efter den andra för att dra sig ur, försvåras arbetet. Makten finns inom räckhåll och vikten av rättvisa blir plötsligt svårare att motivera.
När hon dessutom inser att hennes liv är i fara ställs allt på sin spets. Men stenhårda Jeanne Charmant-Killman ger inte upp i första taget, och snart upptäcker skurkarna att de messat med fel person.

Maktens rus visar ruffel och båg på högsta nivå och är löst baserad på Elf-skandalen från slutet av 80-talet, i Frankrike känd som det största bedrägerifallet i Europa sedan andra världskriget. Ränker smids i näst intill farsartade scener, gubbar intar konjak och cigarrer till frukost och champagne till lunch. Hur gubbväldet sedan får på käften med råge av späda, vackra Isabelle Huppert är en fröjd att se.
Jeanne Charmant-Killman är sarkastisk, skarp som en knivsegg och överlägset kylig med ett drag av bitterhet. Isabelle Huppert briljerar, som vanligt, i rollen som den mångfasetterade domaren. Trots sitt spröda yttre – kort som ett barn och smal som ett sugrör – utstrålar hon sådan styrka att man nästan blir rädd.
Det kanske inte syns, men jag är tålig, konstaterar hon sakligt när hon sätter sig för att jobba efter en natt utan sömn, följd av inbrott på kontoret och hora sprejat på väggen. Bilden av den lilla kvinnan som knäcker uppblåsta män hade kunnat bli klichéartad och allmänt pinsam, men Isabelle Huppert spelar med så små medel att ingen behöver känna sig skriven på näsan eller utsatt för en feministisk komplott (och detta trots att Maktens rus även behandlar maktrelationer i den privata sfären).

Relationerna mellan rollfigurerna är genomtänkta och komplexa. Skådespelarinsatserna är överlag imponerande, storyn är tät och budskapet intelligent.
Ändå lämnar Maktens rus inga bestående men. Visst, jag vill vara Jeanne Charmant-Killman i några dagar efteråt, men jag inser att detta inte kan vara filmens primära syfte. Filmen känns ungefär lika kall som domare Jeanne Charmant-Killman, men i filmens fall finns ingen poäng med kylan.
Den som vill ha en stunds spänning med intellektuell touche kan med behållning se den, andra kan lika gärna låta bli.