– Vi leker oss fram till olika lösningar, det funkar bättre än att trycka ned budskap i halsen på folk. Det finns så många andra sätt att nå ut politiskt än att stå och plädera, säger Viktor Brobacke, en av grundarna av Barnens underjordiska scen.
Lite hemligt och mystiskt ska det vara. Viktor Brobacke väljer att kalla Bus för ett pågående underjordiskt projekt i konstant rörelse, en sub-subkultur som handlar med under-undermedvetandet.
Bus drogs igång 1998 av bland andra Viktor Brobacke, Charlie Klingström och Katarina Werner. Sedan dess har ett antal pjäser och andra produktioner tagit form och i dag består ensemblen av en brokig skara på fem–tio personer.
– Vi experimenterar med lek som form, undersöker och experimenterar oss fram till olika lösningar. Barn rent åldersmässigt är inte vår primära målgrupp. Alla är ju barn, för oss är det bara en storleksfråga, säger Viktor Brobacke och konstaterar att detta inte är den gängse uppfattningen i världen.

Just nu spelas Prinsissi och trasiga familjen, en barnföreställning för vuxna och en vuxenföreställning för barn i Bus lokaler på Söder. Prinsissi, en helhetsupplevelse som andas tysk 1930-talsvarieté a lá Marlene Dietrich, ges omväxlande i kvällsversionen som främst riktar sig till en storleksmässigt vuxen publik, och på dagtid som familjeföreställning på helgerna, och i skolor på vardagarna.
Viktor Brobacke betonar att Prinsissi inte ska ses som en föreställning med en början och ett slut, snarare som en mötesplats, en fristad där betraktaren väljer att komma och gå när det passar.
– Jag vill inte kalla det för en pjäs, eller jo, det kanske det är. Men snarare är det fragment av betraktarens fördämda tankar, minnen och drömmar som trillar ut på golvet, ordnas och sen spelas upp – baklänges! Tänk dig som på julafton, om alla klapparna ramlar ut ur tomtens säck och sen spatserar runt på golvet, i all oändlighet. Baklänges.
Prinsissi är en arabisk prinsessa, eller kanske en arabisk transvestitprins. Bland stränga sjuksystrar, fiskargubben och de fem vilsne männen skuttar Viktor Brobacke runt och bryter på låtsasarabiska i lila sammetsklänning och slöja med fransar. Bagaren bakar bröd och besökaren kan göra egna smörgåsar med ost eller korv.
Systrarna serverar kaffe eller saft och delar ut slantar som publiken kan betala med.
Bandet spelar musik som är skriven direkt för föreställningen och nattklubbskänslan förmedlas även till barnen som ser Prinsissi dagtid.
– Vi leker att det är natt hela tiden, de mindre tycker att det är spännande när de släpps in med orden kusten är klar. Om dags- och kvällsföreställningarna blir olika beror det på publiken. Små barn är mer rörliga och initiativtagande, därför skapar de en föreställning med mer fart och fläkt.

Bus är mer än en teaterensemble, och har flera järn i elden parallellt. Tre Busvagnar turnerar i skolorna och tar i sommar plats i Kungsträdgården under Stockholms Kulturfestival. Ett årligt teaterkollo för barn hålls i Harg i Östhammar. Och så finns Fräääsningsarmén, som dyker upp lite här och där i stan, spelar musik, lyssnar och tar hand om behövande – genom att exempelvis dela ut pengar till rika tanter utanför NK. Allt för att rädda världen. Men vad är det då Bus vill rädda mänskligheten ifrån?
– Världen är helt förstörd, den håller ju på att gå under! Folk ska ta hand om varandra, vara varma och vänliga istället för att bara köpa grejer. Jag kanske låter som en domedagsprofet, men världen behöver helt enkelt omsorg, säger Viktor Brobacke.

Han betonar att frågan om kvalitet är oviktig. Istället vill Bus röra sig i tomrummet däremellan. Och de som inte mött Bus kan omöjligen förstå vad det handlar om, menar han:
– Det är först när man sett en pjäs, träffat Fräääsningsarmén eller kommit i kontakt med Bus på något annat vis som man kan uppskatta oss. Här möter stora öppna famnen, full av förvirring. Det enda som behövs är att vi tar hand om varandra, och fantasi är ett sätt att överleva verkligheten.