Men de lever kvar. Om inte i form av flyers till demonstrationer så skrikande från väggarna kring tätbefolkade innerstäder, som en påminnelse om att revolutionärer aldrig har för avsikt att ge upp, trots renhetsivrarnas låtsaslöften om snabb sanering.

Den vänsterradikala revolutionsromantikens fanbärare i Stockholm kallar sig Hop Louie. Hans affischer, klistermärken och sprejmallar har i flera år kunnat beskådas på väggar och trafikskyltar. På den aktuella utställningen Normaliseringsprocessen har de flyttat inomhus.
Centralt motiv är Christer Pettersson, kanske falskeligen anklagad för mordet på Olof Palme. Pettersson är en antihjälte som stod längst ner i samhällshierarkin och bilden av honom som odåga är etablerad hos de flesta. Men Hop Louie skriver om sagan om Pettersson. På en tavla står han Jesuslik, det strålar ljus från honom. Upprättelse.
Hop Louies omskrivning blottlägger sprickorna i såväl det svenska rättssystemet som i det strömlinjeformade medielandskap som fått oss att associera till mördare när vi hör namnet Christer Pettersson. Jag kan inte ge Chrille ett torg, en gata eller en staty. De är alla reserverade för kändisar, överklass och politikerelit. Vad jag kan göra däremot är att sätta upp Chrille P-bilder överallt, skriver Hop Louie i utställningens förklarande text till varför hans konst kommit att kretsa kring Pettersson. Hop Louie själv tror att det var säkerhetspolisen som låg bakom Palmemordet.

Med budskap som hellre äta gröt tillsammans än oxfilé ensam gör Hop Louie socialismen till populärkultur. Han uppdaterar det revolutionära budskapet från 68-generationen med ett humoristiskt anslag, passande vår tids ironiska vänster. Inbäddad i hans samhällskritik finns också hoppet om något annat. Vad detta andra är, är dessvärre otydligt. Men det krävs en revolution för att nå dit.

Det är omtumlande att se konst gjord för gatan i gallerimiljö. Framför allt blir det tydligt att Hop Louies konst gör sig bättre på utsidan. Hans konstnärliga kvaliteter är dock uppenbara oavsett miljö och det ska bli spännande att se vilka vägar han väljer när han väl har släppt sin Pettersson-hookup.
Mest oroande med utställningar som denna är att en mentalt oförberedd publik själv riskerar att bli en del av normaliseringsprocessen. Kanske börjar den till och med betrakta verken utifrån de kommersiella spelregler som säger att alla upplevelser är till salu. Även revolutionen, som en prydnad i vardagsrummet.