I torsdags kväll återupptog den libanesiska armén sin beskjutning av Nahr al-Bared efter två dagars vapenvila. Innan vapenvilan var armén enligt många bedömare på väg att snabbt förlora sitt stöd bland palestinier i Libanon, på grund av förödelsen i Nahr al-Bared. Mindre demonstrationer ägde rum i flera andra flyktingläger, bland annat Ain al-Hilweh. Abu al-Aynayn från den sekulära palestinska Fatah-rörelsen beskrev beskjutningen av Nahr al-Bared som kollektiv bestraffning, och varnade enligt nyhetsbyrån AFP för att striderna skulle kunna leda till ett utbrett palestinskt uppror.
Invånare som flydde lägret under vapenvilan talade om 'raserade moskéer och hem, och lik på gatorna' enligt nyhetsbyrån Reuters. Den USA-stödda libanesiska militärens belägring och granatbeskjutning av Nahr al-Bared får också oundvikligen en del att dra att paralleller till Israels bombardemang av Gaza - vars befolkning också den till stor del består av flyktingar från palestinska städer och byar i vad som nu är Israel.
Fatah al-Islam saknar dock stöd bland befolkningen i Nahr al-Bared och kan knappast jämföras med Hamas, som genom sitt motstånd mot Israels ockupation och sin omfattande sociala verksamhet vunnit ett utbrett stöd i och även vunnit ett demokratiskt val.
Fatah al-Islam är bara en av flera militanta islamistiska grupper som försökt skaffa sig en bas i palestinska flyktingläger. Rekryteringen underlättas av att palestiniernas situation inte förbättrats nämvärt sedan inbördeskrigets slut i början av 1990-talet. Libanons förre FN-ambassadör Khalil Makkawi framhöll i en intervju med CNN i måndags att militant fundamentalism kommer att fortsätta att spridas bland palestinier i Mellanöstern så länge inget görs för att förbättra deras situation.
- Utan en lösning, en rättvis lösning, på palestiniernas problem så finns det ingen fred i Mellanöstern, säger Makkawi.
Enligt Libanons regering stöds Fatah al-Islam av Syrien. Syftet skulle vara att destabilisera landet och avskräcka säkerhetsrådet från att etablera en internationell tribunal för att döma de misstänkta för mordet på landets förre premiärminister Rafik Hariri - som Libanons regering anklagar Syrien för. Syriens FN-ambassadör Bashar Jaafari kontrade med att våldet i Libanon snarare ser ut som ett försök att pressa säkerhetsrådet att anta resolutionen om tribunalen.
Förra gången Libanon skakades av våldsamheter, under oppositionens generalstrejk i januari, slöt omvärlden upp bakom landets regering och utlovade sammanlagt sju miljarder US-dollar i bidrag och lån. Den här veckans oroligheter tycks få samma effekt. USA överväger en begäran från Libanon om militärt bistånd på nästan 300 miljoner US-dollar, och Frankrike och USA har betonat vikten av att upprätta Hariri-tribunalen snarast.
Om detta görs kan den politiska situationen i Libanon förvärras. Tribunalen är en av de frågor som klyver Libanon i två politiska läger. Den USA-stödda regeringen, som domineras av sunnimuslimer, menar att tribunalen behövs för att slutgiltigt bryta Syriens inflytande över landet.
Oppositionen, som leds av shiamuslimska Hizbollah och den kristna Fria patriotiska rörelsen, FPM, anser att tribunalen kan användas i politiska syften. Man anklagar även regeringen för att monopolisera den politiska makten, och för att tjäna USA:s och Israels intressen genom att kräva en avväpning av Hizbollah och palestinska grupper.
Hizbollah har under veckan tydligt ställt sig på arméns sida, och tar liksom Hamas och andra palestinska gupper avstånd från Fatah al-Islam.
De flesta palestinier har hittills hållt sig utanför maktspelet, lättade över att inte ha varit direkt inblandade i tidigare våldsamma konfrontationer. Men veckans händelser visar hur svårt det är att skilja flyktingarnas situation från Libanons interna spänningar. Kombinationen av politisk splittring, utbredd social misär, och svåra regionala konflikter som kastar sin långa skugga över landet, gör att den närmaste framtiden ser mörk ut för Libanon. Frågan är inte om, utan när och var våldet ska blossa upp nästa gång.