Lagförslaget har mött skarp kritik. Internetjätten Google har hotat med uteblivna investeringar och liknat Sverige vid vid länder som Saudiarabien och Kina. I nuläget ligger förslaget på is, tack vare oppositionen. Borgerliga kritiker har givit vika för partipiskan. Alliansen måste hålla samman. Men förslaget bygger på förra försvarsministern Leni Björklunds (s) initiativ, och hennes parti är i grunden för det. Man ska inte glömma att förre justitieministern Thomas Bodström (s) var en ivrig pådrivare av utökad övervakning. Bodströmsamhället är ett begrepp ägnat att föra tankarna till George Orwells 1984.

Thomas Bodström var en av dem som stod bakom EUs datalagringsdirektiv. Det ska vara implementerat i medlemsländernas lagstiftning senast i höst. Direktivet tvingar telefon- och internetleverantörer att lagra överförda data i mellan ett och tre år. Register ska föras över våra SMS och e-postmeddelanden, vilka vi ringer och vilka webbplatser vi besöker. I många kretsar har det varit kontroversiellt. Men bombdåden i London 2005 gjorde att det till slut drevs igenom. Bland svenska partier var endast socialdemokraterna för.

Vi behöver inte gå till framtidsdystopier som 1984 för avskräckande bilder av övervakningssamhället. Filmen De andras liv (2006), visserligen ingen dokumentär, utspelas i Östtyskland från 1984 till några år efter murens fall. Vi får följa en nitisk STASI-agent som sätts att övervaka ett konstnärspar. Ett bestående intryck är av den totala meningslösheten i ett samhälle som utgår från att i princip alla medborgare är misstänkta.

Där någonstans tror jag pudelns kärna finns. Tagna var och för sig behöver inte de olika åtgärderna vara så farliga. De kan rentav vara rätt kloka, givet omständigheterna: nödvändigheten av att bekämpa kriminella motorcykelgäng, traffickingligor, etc. Brottslingar blir lättare att spåra och utredningar underlättas. Och det är väl ändå så att den med rent mjöl i påsen inte har något att frukta?

Men en allt mer avancerad teknologi är förförisk. Den riskerar att underblåsa en idé om att det goda samhället kan bygga på att staten, eller privata vaktbolag, håller koll på varje samhällsmedlem så att hon uppför sig. Och utpekandet av avvikare får oss att hålla oss till normen. Då behöver man kanske inte bry sig om det mer krävande och långsiktiga arbetet för att de kriminella gängen, eller terroristcellerna, inte ska ha någon grogrund för sin rekrytering. Eller att det inte ska finnas någon efterfrågan på smugglade sexslavar.

Men jag tror inte att arbetet för det goda samhället kan ta några genvägar. För vem vaktar väktarna?