Fram emot småtimmarna på natten mot den 23 juni 2007 lyckades EU:s förhandlare enas om ett utkast till en ny konstitution. Diplomatkällor på plats i Bryssel vittnar om något som mest liknar ett långdraget gräl. Trots det lyckades motstridiga viljor foga ihop ett dokument som i stort liknar det som förkastades för två år sedan.
Därmed blev den tyska förbundskanslern Angela Merkels nyligen avslutade ordförandeskap något som många beskriver som en stor framgång. Det politiska ledarskiktets skötebarn har återupplivats – vägen mot en ny och starkare europeisk stat ser ut att ligga öppen. EU får en alltmer presidentlik ordförande som sitter på två och ett halvt års mandat, en egen utrikesminister och en starkare centralmakt med slopad vetorätt för enskilda medlemsländer. Ett visst inflytande flyttas över från kommissionen till parlamentet – denna församling av politiska representanter som endast 38 procent av svenskarna deltog i att rösta fram för tre år sedan.
I Sverige är det de två mindre oppositionspartierna som talar sig varma för en folkomröstning. Men trots att det folkliga stödet för en sådan är stark verkar ingen förvänta sig annat än att frågan avgörs i riksdagen. Kritikerna pekar på en utbredd rädsla för ett folkligt nej.
EU-entusiasterna menar å andra sidan att det nya förslaget är uttunnat till den grad att en folkomröstning inte är nödvändig.
Det som har slopats från det föregående förslaget är förvisso de mest slående Europanationalistiska inslagen, som gemensam flagga och nationalsång. Men i övrigt är det samma innehåll i en ny förpackning, vilket bekräftas av flera av de politiska reaktionerna.
– 90 procent av innehållet är fortfarande där, som Irlands premiärminister Bertie Ahern belåtet konstaterade.

Historien om fredsprojektet som blev en superstat tar sin början för sex decennier sedan. När Winston Churchill i ett berömt tal från 1946 önskade sig ett Europas Förenta Stater, var det mot fonden av en kontinent i ruiner – ekonomiskt såväl som materiellt. Andra världskriget hade för andra gången på kort tid slaget drömmen om en varaktig europeisk fred i spillror.
Kol- och stålunionen från 1951, mellan i första hand Västtyskland och Frankrike, var tänkt att omöjliggöra framtida väpnat våld länderna emellan. Ekonomiskt samarbete var ledordet när en ny och fredlig värld skulle byggas. Därefter har utvecklingen mot politisk union, valutaområde och militär allians skett gradvis.
Den egentliga debatten om en gemensam konstitution för Europas stater startades av det första folkvalda Europaparlamentet. Från ett svenskt perspektiv är det ironiskt att en vänsterman kom att få särskild betydelse för arbetet.
Den 14 februari 1984 antog parlamentet ett förslag av italienaren och Europafederalisten Altiero Spinelli som innebar att den dåvarande Europeiska gemenskapen (EG) skulle ta de första stegen mot att reformeras till en verklig politisk union. Som visionär vilade Spinelli i ett radikalt förflutet – han var medlem i det italienska kommunistpartiet under 1920-talet och politisk fånge under krigsårens fascistiska regim.
Följaktligen var det i opposition mot den italienska diktatorn Benito Mussolini som hans idéer om europeisk federalism tog form.
Första gången de nedtecknades var i det så kallade Ventotenemanifestet, som färdigställdes under en fängelsevistelse 1941 – en samling anteckningar som kom att vinna ryktbarhet inom den italienska motståndsrörelsen.
Spinellis tankar var enkla och sympatiska, och i hög grad representativa för en generation av vänsterintellektuella som överlevt nazismens och fascismens härjningar. Europas folk ska enas under en lag. Federationen ska fungera som motgift mot alla former av destruktiv nationalism – och framför allt undanröja riskerna för framtida krig.
Givet den rådande tidsandan är Ventotene-manifestet synnerligen klarsynt och författat i en ton av påtaglig ilska. Spinelli underkänner begreppet ras som en myt som i likhet med pseudovetenskapen geopolitik skapats av imperialismen som ett instrument för att förtrycka.
Riktlinjerna som dras upp för en framtida europeisk stat är socialistiskt färgade utan att vara doktrinära. Spinelli förkastar sovjetkommunismens principiella förstatligande av ekonomin som ännu en form av tyranni, och förklarar att den privata äganderätten måste avskaffas, begränsas, korrigeras eller utvidgas från fall till fall, och inte dogmatiskt efter en princip. Spinellis europeiska union liknar med andra ord något som i modernt språkbruk hade kallats en socialdemokratisk välfärdsstat.

I verkligheten har EU naturligtvis tagit en fundamentalt annorlunda riktning. Men förändringarna som följde antagandet av Altiero Spinellis förslag har skett stegvis. Historietecknare har en härva av fördrag att brottas med.
Vart och ett av dessa har inneburit en intensifiering av det europeiska samarbetet – och en gradvis uppfyllelse av Winston Churchills önskemål om ett Europas Förenta Stater.
1987 undertecknades den europeiska enhetsakten, vars mål var en gemensam inre marknad. Med 1992 års Maastricht-fördrag – där EG blev EU – uppstod den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP). Här inleddes också vägen mot en valutaunion.
Amsterdamfördraget från 1997 slog fast att EU ska vila på principer om frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Ändå kritiserades det kanske allra mest för att inte innehålla några som helst åtgärder mot det demokratiska underskott som blivit alltmer uppenbart för många EU-medborgare.
Inte heller 2001 års Nicefördrag var framgångsrikt i det avseendet – även om den svenska EU-kommissionären Margot Wallström några år efteråt fick i uppdrag att ägna speciell uppmärksamhet åt problemet. Hon lanserade sin Plan D – för demokrati, debatt och dialog – med stor entusiasm.
– Det största problemet är den apati och likgiltighet som finns. Det är en stor utmaning att försöka bryta detta, förklarade hon när hon tillträdde som EU:s pr-general.
Även om kritiker ifrågasatte att ett rungande svenskt nej till exempelvis EMU betecknades som likgiltighet, så satte Wallströms arbete fokus på ett problem som inte längre gick att bortförklara: den allt djupare klyftan mellan EU:s politiska elit och Europas medborgare.

Ministrarnas hänförelse efter den senaste överenskommelsen har inte gått att ta miste på.
– Efter sju års diskussioner och arbete har EU enats om hur unionsarbetet ska föras vidare. Det är en enorm bedrift att vi nu är i hamn, jublade den svenske statsministern Fredrik Reinfeldt.
– Det tog lång tid men vi nådde målet och klarade att föra in alla på en väg för Europa, förklarade Tysklands Angela Merkel.
Men frågan som många nu ställer sig är om ett EU med egen president och utrikesminister klarar av att föra européernas talan bättre än det gör i dag.
Unionens inneboende problem kvarstår i stor utsträckning. Ändå förväntas 27 länder med omfattande skillnader sinsemellan föra en gemensam politik inom en mängd områden.
Den som vill bedöma utsikterna till att ett sådant projekt blir framgångsrikt kan slänga ett öga mot Kosovo. En storskalig kris på europeisk mark där bristen på verklig politisk vilja hotar att kasta tillbaka Balkan i 1990-talets skärseld. Om FN:s säkerhetsråd misslyckas med att förhandla fram en lösning, så är risken för en kommande splittring bland unionens medlemmar betydlig.
Hittills har EU och USA ställt sig bakom utkast till tre FN-resolutioner som kan leda till Kosovos självständighet från Serbien. Men eftersom Ryssland konsekvent förkastar dessa dokument – med motiveringen att de tar ifrån serberna deras rättmätiga territorium – så är det inte helt otroligt att säkerhetsrådet kommer att förbli handlingsförlamat i frågan. Under tiden blir kosovoalbanernas irritation alltmer påtaglig.
– FN har misslyckats, konstaterade premiärminister Agim Çeku för bara några veckor sedan.
Även om han försäkrade att han vill ha både Bryssel och Washington med på en överenskommelse, så stiger den europeiska oron över att en ensidig självständighetsförklaring är nära förestående.
I så fall lyder en vanlig bedömning att USA sluter upp bakom Kosovos regering, tillsammans med länder som Storbritannien och Frankrike. Därmed skulle den utrikespolitiska sprickan inom Europa närma sig den som öppnades inför det senaste Irakkriget.
Inte heller då kunde EU-länderna enas om så enkel sak som att fördöma ett folkrättsvidrigt ockupationskrig – Storbritannien valde att prioritera sitt speciella förhållande till USA. Hur Danmarks och Spaniens högerregeringar resonerade förblir obesvarat.
The Guardians kolumnist Jonathan Steele påpekade nyligen att alltför många europeiska länder stödde USA när de gjorde fel i Irak. Nu, när amerikanerna möjligen är på rätt spår i fråga om Kosovo, ser det ut som att en ännu större del av Europa säger nej.
Även om stödet för en mer hårdför linje på Balkan är kontroversiellt – det är högst tveksamt om en kompromisslös attityd mot serberna leder till en fredlig lösning på problemet – så visar dessa två exempel att EU:s regeringar orienterar efter olika etiska kompasser.
Att anhängare av det europeiska enighetsprojektet inte låter sig enkelt nedslås av detta är en sak – men det borde väcka eftertanke hos den som föreställer sig Europa som en moralisk stormakt.
Man ska ha klart för sig att 1900-talets federalistiska rörelser var färgade av svåra upplevelser. För Altiero Spinelli och hans åsikts-fränder var minnen av krig påtagliga, och erfarenheter av demokratibyggen tämligen bristfälliga.
I spåren av förra decenniets kollapsade stater kan dagens EU-skeptiker vila mot insikten att demokrati svårligen uppnås, och att nationer sällan håller samman, i sammanhang där känslan av politisk samhörighet är svag. Inte alla förstår detta.
– Nationella intressen blir allt starkare, men vi européer fortsätter att förstå fördelarna med att samarbeta, förklarade de tyska socialdemokraternas utrikespolitiska talesman Gert Weisskirchen optimistiskt i samband med de senaste förhandlingarna.
Ett par saker kan ifrågasättas i ett sådant uttalande. Vi européer ser än så länge ut att vara ett begrepp utan särskilt stark folklig förankring. EU lider av det som statsvetaren Robert Dahl har kallat stateness-problemet. Europas medborgare ser sig inte som ett folk, identifikationen med det europeiska ledarskiktet är svag eller obefintlig, och därför blir legitimiteten i hela projektet lidande.

I skrivande stund ser det ut som att endast Polen, med de ultrakonservativa tvillingarna Kaczynski i spetsen, har seriösa invändningar mot det nya konstitutionsutkastet.
EU:s kanske mäktigaste land, Tyskland, ratificerade det förra dokumentet med stor majoritet i parlamentet, även om analytiker talar om att det hade förkastats även av tyskarna om de hade fått en chans att rösta om det. Medborgare i Frankrike och Nederländerna har redan sagt nej till ett förslag som är snarlikt det som nu ligger på bordet.
I nuläget har dock den nyvalde franske högerpresidenten, Nicholas Sarkozy, troligen tillräckligt med röster i parlamentet för att få igenom ett ja utan att rådfråga folket.
Även britterna och tjeckerna förväntas säga nej om de tillfrågas. Att den folkliga EU-skepsisen är utbredd i Sverige har länge varit känt – en färsk Sifo-undersökning visar att nästan 70 procent av svenskarna vill ha en folkomröstning. Men den borgerliga regeringen, liksom socialdemokraterna, förefaller än så länge ointresserad av att diskutera en sådan.
På det området är samstämmigheten påtaglig mellan de europeiska ledarna. De är helt enkelt så olustiga inför tanken på fler medborgerliga nej-röster att bara Irland ser ut att vilja riskera en omröstning. Ändå har så många som tio regeringar lovat sina medborgare att de ska rådfrågas om den nya konstitutionen.
Att ta tillbaka dessa löften kräver att regeringarna kan visa att det nya fördraget är minimalistiskt och inte överför någon betydande makt till Bryssel. Det kan de inte, för det gör det, konstaterade tidskriften The Economist nyligen.
Oavsett vilka taktiska budskap som kommer från de mer EU-vänliga kretsarna i svensk politik – de flesta med innebörden att det nya dokumentet är ett fördrag och inte en konstitution – så talar flera internationella reaktioner ett tydligare språk.
Valery Giscard dEstaing, den tidigare franske presidenten som översåg arbetet med den ursprungliga texten, har beskrivit ändringarna i konstitutionen som kosmetiska mer än verkliga. I Storbritannien har till och med den nye handelsministern Digby Jones – i ett mindre vaksamt ögonblick, får man förmoda – undsluppit sig en liknande insikt.
– Det är en bluff att kalla detta för ett fördrag. Det är det inte. Det är en konstitution.

Vad Altiero Spinelli hade ansett om dagens union kan vi bara gissa – han avled 1986, innan EG blivit EU. Tveksamt är dock om han hade uppskattat påtvingandet av en gemensam grundlag på ett motvilligt europeiskt folk.
Men hans person fångar en av de mest intressanta företeelserna under det sena 1900-talet: hur en krigstrött generation vänsterintellektuella fått sina anti-nationalistiska idéer kidnappade av nyliberala och marknadsfundamentalistiska krafter.
Hur det påverkar legitimiteten hos ett EU som redan lider av ett betydande demokratiskt underskott är förstås en alldeles utmärkt fråga. Sannolikt finns det bättre metoder att höja entusiasmen inför den nya superstaten än att smyga igenom en ny grundlag över huvudet på Europas medborgare.