I kvällstidningarna avlöser författarbråken varandra och ordfighterna mellan de 'seriösa och tråkiga' författarna och de 'usla och folkliga' författarna visar att det fortfarande finns tendenser att göra uppdelningar mellan fin och ful litteratur.
Ett litterärt sandlådekrig kan tyckas men tydligt är att det finns en viss oro rörande förlagens satsningar på deckargenren. För att inte helt missa den spännigslystna publiken tar många författare och lånar grepp från deckargenren. Barbara Voors är ett bra exempel med sin senaste roman Islossning.
Den handlar om några människor som bearbetar sin sorg och saknad efter en tragisk olycka. Den framgångsrike advokaten Fredrik och hans nioåriga dotter beger sig ut på en is och försvinner spårlöst. För de närmast sörjande delas tiden upp i före och efter. Änkan Iris är diakonissa men saknar förmågan att hjälpa sig själv. Frågorna är många och hon känner skuld över sin roll i äktenskapet och dessutom verkar inte maken ha varit så perfekt som det verkade. Hennes väninna brottas även hon med skuldkänslor efter att ha haft en kärleksaffär med Fredrik. Kvar med sina grubblerier står även åklagaren Daniel som vägrar att tro att det var en olycka som orsakade vännens liv.

Till en början är man riktigt uppslukad av Voors berättande. Växelvis låter hon karaktärerna återberätta det liv som var och hur det kunde rasa ihop och skapa den osäkerhet som numera råder dem emellan. Men tyvärr lyckas hon inte riktigt fullt ut att hålla engagemanget och intresset vid liv. Kanske beror det på lockelsen att föra in deckardramaturgin med en jakt på pusselbitar som kan få oss att till slut få reda på hur allt hänger ihop. De spänningsskapande elementen tar överhand vilket går ut över ambitionen att berätta om sorgen och saknaden. Ett annat problem är de enkelt tecknade karaktärerna och att det överlag känns alltför tillrättalagt. Iris får man en ganska klar bild av även om jag stör mig på den uppenbara kopplingen mellan hennes själavårdande yrke och hennes egna utsatta situation. Vännen och åklagaren Daniel blir enbart knepig eftersom man aldrig riktigt förstår relationen till perfektionisten och snobben Fredrik. Hans rättspatos förvandlar honom till en sjavig privatdeckare som till slut endast avslöjar sitt rätta ansikte.

Som en övergripande metafor använder Voors isen; från början tjock och stabil, men efterhand allt tunnare. Den krackelerar och brister och alla står ensamma på var sitt isblock och försöker förgäves att komma i kontakt med varandra.
Islossning hade varit bättre om den vågat hålla sig i kylan och mörkret. Nu är den lika förutsägbar som naturens växlingar med löfte om en värmande vårsol efter en kall vinter.