Mina förväntningar inför Erik Ståhlbergs iscensättning av Strindbergs Dödsdansen var inte små.
Regissören har tidigare tydligt visat, att han kan hantera titanens mörkt komiska texter. Nu arbetar Ståhlberg också med några skådespelare som tidigare varit med i hans eleganta Molièreuppsättningar på Gunnebo slott. Men hur ska det gå med Lasse Brandeby i allvarsrollen som pjäsens katalysator Kurt? Det är en av kvällens stora frågor.
Svaret är att det går mycket bra. Som så ofta handlar det om scenens allra första sekunder, när allt antingen kan bära eller brista. Brandeby gör entré som nästintill oigenkännlig farbror, en gråtonad gammelman, inkapslad i lika grå kostym, därtill lågmäld i repliken, och med så finstilt mimik att det är en ren fröjd. Skådespelaren ger oss inte en chans att förväxla Alices kusin Kurt med en eventuell namne.
Utomhus råder åsklik tryckande hetta, frikostigt flerdubblad under Aftonstjärnans strålkastare; Brandeby tappar av den anledningen en och annan replik men inte ett uns av sin sceniska koncentration. Samtidigt är det varken mer eller mindre än ett mirakel att Dag Malmberg som Edgar och Sara Wikström som Alice, förmår härda ut i kostymernas tätt omslutande fodral.
Ståhlbergs regi äger en karakteristisk lätthet och rytm, som oavbrutet skapar alltmer generösa öppningar mellan raderna i Edgars och Alices inpyrda konflikt. Malmberg och Wikström behärskar också Strindbergs dramatiska musikalitet till den grad att andra aktens ofrånkomligt djupnande drama alltmer kännbart bränner till. Också i uppsättningens rent musikaliska inslag, signerade Folkteaterns kompositör Niklas Roman, leker både en svävande lätthet och ett mer allvarligt syftande tonfall.
Nyckelordet stavas spelenergi, så effektivt fördelad på triangeldramats kontrahenter att till och med Brandebys nedtonade karantänmästare, Kurt, vibrerar under sin yta av belevat engagemang. Skådespelaren lyckas till och med hitta rollens föreskrivna vilddjursegenskaper i ett par komiskt hetsiga ögonblick.
Huvudkonfliktens, nästintill överhettade, speltemperatur hanteras med en imponerande exakthet under pjäsens brutalt svängande törnar, av både Dag Malmberg och Sara Wikström. Malmbergs spel är storartat som den inåtvände kaptenen, lika säker i officersstövlarna som i rollens nattligt skälvande ångest. Sara Wikström spelar ut Alices samlade, maliciöst bottnade, vrede med ansiktsuttryckets suveränitet uppgivet krackelerande under rollens hårdsminkade yta.
Till en början kan Ståhlbergs uppsättning te sig litet grand som Dödsdansen light, det visar sig strax förrädiskt; andra akten mörknar stadigt, alltmedan Strindbergs märkligt tidlösa aktualitet bara växer.

* Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.