Jerker Virdborg har alltsedan den strålande debuten med novellsamlingen Landhöjning två centimeter per natt utforskat det vardagliga och hemtama, ofta med underliggande mörka stråk. Genom små vridningar i språket och starka filmiska skildringar bygger han upp en stark förtätad stämning där det vardagliga och igenkännbara plötsligt kan kännas främmande och obehagligt.
Genombrottsromanen Svart Krabba, som bland annat belönades med tidningen Vi:s litteraturpris, var närmast att beskriva som en existentiell thriller med en touch av Dagerman.
Titeln på Virdborgs nya roman Mannen på Trinisla för tankarna till ett exotiskt ställe. Men Trinisla är inte så exotiskt. Det är en ö belägen utanför Hamburgsund. Namnet är en sammanslagning av latinets 'tri', som betyder tre, och 'insulae', som betyder öar - alltså tre öar som vuxit ihop till en.

Historien som återges äger rum under årets varmaste dygn och bland semesterfirarna som ankrat i hamnen får vi lite närmare följa den lättirriterade Johan och hans fästmö Petra, samt två systrar som får klara sig själva när deras pappa, förlamad av en depression, ogärna lämnar deras båt. Värmen är tryckande och Virdborg målar skickligt upp en oerhört laddad atmosfär. Han fångar känslan av att ligga i stekhet sol och den feberaktiga, nästan hallucinatoriska känslan som uppstår när luften dallrar och tiden verkar stå still.
Det här är en passande set-up för Virdborg; en isolerad plats där inga flyktvägar finns och där människorna framstår med all sin bräcklighet och ensamhet. Intressant är det att följa den allt mer labile Johan och hur han alltmer påverkas av isoleringen - känslan av att vara en egen ö - och hur han i sina relationer aldrig känner sig trygg.

Nu kanske det inte är helt korrekt att säga att det här är en thriller, men den är spännande och mystisk. Dels genom närvaron av den egendomliga, korta mannen med lustig frisyr med sitt skepp som inte är byggt av trä, metall eller plast. Var kommer han ifrån och varför verkar det som om han känner ön inifrån och ut. Men framförallt är det spänning skapad genom Virdborgs förmåga att bygga upp en hotfull och otrygg känsla.
Kritiken som jag har är framförallt att man till viss del blir lurad på konfekten, att man väntar sig att få fler förklaringar. Å andra sidan känns det som att poängen här är just att det största mysteriet är det mänskliga beteendet.