Stockholms Fria

Kriget dundrar in i idyllen

<b>Konst | Sommaren 1970 – utflykt i det gröna</b>

Konst är inte bild i ram på väggen eller staty på sockel. Konst kan vara också det, men det är betydligt mer intressant att se konst som en handling i ett socialt rum. Den är aldrig neutral.
Gerhard Nordström gjorde för 35 år sedan en svit målningar om Vietnamkriget med titeln Sommaren 1970 – en utflykt i det gröna. I vanliga fall är dessa femtontal målningar spridda på flera håll, men till och med den 16 september visas alla i Ystads konstmuseum. Det är omtumlande att se dem täcka väggarna i museets stora sal. Jag går in i detta landskap av idyll och vrede och blir kvar där länge.

I en av de riktigt stora målningarna ser vi en grupp människor, en familj som dukat upp sin picknick på en äng. Mannen till höger (som är konstnärens självporträtt) tycks kommen från Manets målning från 1863 på samma tema, men landskapet är förankrat i den svenska tradition konstnären känner väl.
Som för att förminska traditionen har Gerhard Nordström placerat en autentisk guldram i den stora målningens mitt, så att den lilla gruppen människor bildar en målning i målningen som ett trångt, kanske inskränkt eller omedvetet rum.
Utanför den snäva ramen finns världen.
Snart upptäcker man en rad kroppar utspridda i gräset, uppenbarligen döda. De är vietnamesiska krigsoffer. Gerhard Nordström har som förlaga för kropparna använt ett foto som arméfotografen Ronald Haeberle tog i My Lai, där omkring 500 människor dödades av amerikanska soldater den 16 mars 1968. De flesta var kvinnor och barn. En del av offren var våldtagna, slagna, torterade. Haeberle sade om sitt foto: “It looked as if they tried to get away“.

Gerhard Nordström visar hur ramen sprängs, hur politik och krig bryter sig in i idyllen, hur hederliga medier kan fräta på en vacker världsbild. I en annan målning ser vi en mördad flicka och hennes docka, och i ett par stora tvillingmålningar finns i den ena ett överdådigt dukat matbord med vit duk i samma landskap. I den andra finns matbordet med ett stort stycke kött som hade det fallit från skyn med den underförstådda och olycksbådande frågan om det är människokött som slagit omkull en del av det framdukade och fläckat duken med blod.
Intill hänger en målning där en man dinglar över träden, bunden i fötterna med ett rep från en helikopter. USA:s krigsmakt är uppfinningsrik när det gäller tortyr. Man tänker också på Guantánamo och Abu Ghraib-fängelset i Irak.

Vietnamkriget innehöll många värre massakrer än My Lai (vilket bland andra Noam Chomsky påpekat), men blandningen av lidande och idyll som Gerhard Nordström framkallar med sitt parallella seende placerar ändå målningarna i centrum för svensk 1900-talskonst.
Länge var kyrkan, och så småningom också den världsliga makten, konstens beställare och det säger sig självt vilka sociala rum konsten då rörde sig i. Först med borgarklassens framväxt vidgades rummet och den moderna bilden formades. Intressant konst nöjer sig dock inte med det, utan har en tendens att slå hål på allmänt accepterade sanningar.
Gerhard Nordström gjorde det med sällsynt kraft genom att enkelt påpeka att vi kan önska oss mycket i världen, men inte låtsas att världen ser ut som vi önskar. Konst och politik flyter samman. Båda dessa storheter tar ställning i frågan om människovärdet – om de är något att ha.

Fakta: 

Sommaren 1970 – utflykt i det gröna
Vem: Gerhard Nordström
Var: Ystads konstmuseum
Pågår: t o m 16 september

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Jakt på kopians väsen

Den amerikanska konstnären Elaine Sturtevant har i över 50 år kopierat andras konstverk. Själv talar hon om att repetera. På Moderna museet i Stockholm kan man nu se välkända verk av Wahrol, Beuys eller Duchamp – som hon gjort!

Kolonialismen – en överlevare i det nya Europa

På Index i Stockholm rotar Runo Lagomarsino bland kolonialismens tecken och tänkesätt. Han har också tapetserat om galleriet och väggarna är nu starkt rosa. Tapeterna är ett av verken, men mönstret är format av den spanske conquistadoren Pizarro, som på 1500-talet erövrade Inkariket.

Utflykt i okända världar

Den finska konstnären Eija-Liisa Ahtila är en internationellt framgångsrik filmare som arbetar med skådespelare, till vilka hon räknar djuren som medverkar. På Moderna museet kan man nu se hennes utställning Parallella världar. Många av Athilas verk visas i flera projektioner i ett rum. I dessa flerkanaliga filmer ligger en del av hennes landvinningar: vi ser en människa, samtidigt som vi ser vad hon ser och dessutom något i det rum hon befinner sig i. När uppmärksamheten flyttas från en projektion till en annan känns det som poesi eller dans. Rum och tider blandas samman och drömmar rör sig obehindrat genom vardagliga scener. Detta obehindrade är Ahtilas konstnärliga styrka.

Kitschig Vårsalong med få ljusglimtar

Ibland blixtrar det till när verkligheten kopplas till konsten. Ett fint exempel är Ruben Wättes västar Samhällsproblem, ett av de ganska få intressanta verken på Liljevachs vårsalong 2012. Ruben Wätte har stöpt om MC-gängens skinnvästar och gett tuffa och hårda symboler anpassade till tänka personalvästar för Migrationsverket (en vakande kobra), Försäkringskassan (örn angriper person i rullstol) och Arbetsförmedlingen (handklovar, gem och pennor). Ruben Wätte bor i Järna och studerar på Konstfack i Stockholm.

Konst som utforskar solidaritetens gränser

Med filmen och konsten som verktyg undersöker Konsthall C i Hökarängen frågor om solidaritet och politisk handling, om vänsterns möjligheter att skapa en bättre värld. Utställningen har byggts kring filmen En ömsesidig sak av Petra Bauer, Marius Dybwad Brandrud och Kim Einarsson, som handlar om Israel-Palestinakonflikten. I filmen intervjuas sju kvinnor, som representeras av skådespelare. Trots försiktiga frågor är kvinnorna måna om att berätta och diskutera konflikterna i sina liv, konflikter som i hög grad har kopplingar till Israel-Palestinakonflikten.

© 2026 Stockholms Fria